Övers: Ulla Roseen

Norstedts

Siri Hustvedt beskriver sig själv som en outsider, en obunden intellektuell vagabond som går dit näsan pekar och då kommit att befinna sig på okända marker. För den som läst hennes "Den skakande kvinnan" är det bara logiskt att i denna essäsamling finna vagabonden på strövtåg i gränslandet mellan neurovetenskap och psykoanalys, mellan minne och fantasi, och med hennes senaste roman "Den lysande världen" i färskt minne är det nästan lika spännande att läsa konstessäerna, de som sorterar in under avdelningen "titta".

Artikelbild

| Siri Hustvedt, född 1955 i Northfield, Minnesota av norska föräldrar. Hon tog sin studentexamen i Bergen, Norge, och har en doktorsavhandling i litteratur från Columbiauniversitetet i New York.

Samlingen är strukturerad i tre delar, där den första, "leva", är mest självbiografisk och lättillgänglig. Här fångas läsaren när Hustvedt tar ett minne eller en detalj ur sitt eget liv, synar den noga, vrider och vänder och går till vetenskapen, litteraturen, konsten för att få ett större sammanhang och en förståelse. Det kan handla om moderns råd "gör ingenting som du inte vill göra" som fastnade i den 15-åriga Siris huvud (och själ?) och som hon aldrig glömt. En jämförande utredning om det mänskliga begäret tar sin utgångspunkt i lillasysterns längtan efter en Musse Pigg-telefon. Hustvedts svåra migrän som hon lidit av i många år, och även vårdats på sjukhus för, blir i texten "Mitt konstiga huvud" föremål för en omfattande undersökning som landar i den filosofiska slutsatsen att den blir lite lättare att stå ut med om hon försöker att bara acceptera den. Men är inte det oamerikanskt? Att inte kämpa emot?

Det är Siri Hustvedts sätt att pröva, förkasta, gå till källorna och aldrig vara tvärsäker som gör henne oupphörligt intressant. Och som får mig att vilja läsa vidare! Kanske inte alla de där svåra medicinska artiklarna om hjärnan, där räcker det fint med vad Hustvedt extraherat, men filosofer som Kierkegaard och barnläkaren/psykoanalytikern Donald Winnicott, det börjar bli dags för dem. Särskilt Winnicott. Det är han med övergångsobjekt (snuttefiltar) och hur det mycket lilla barnet härmar/speglar sin mors ansiktsuttryck, och så mellanområdet mellan verklighet och fantasi där leken är så viktig. Grundläggande saker för hur ett jag formas i relation till andra, och det är det som Siri Hustvedt ständigt utforskar.

"Utan förmågan att förstå en annans synsätt - alltså att fantisera om att vara denna andra person - skulle vi inte vara jagmedvetna, och utan jagmedvetenhet skulle vi inte kunna skapa det labila jag som vi alla har, det som kan kasta loss från nuet och navigera in i andra riken, såväl verkliga som overkliga."

Vid ett tillfälle beskriver Siri Hustvedt hur hon kan förutse en annan forskares resonemang och referenser i förväg, utifrån vilka källor hon väljer att använda. Hur forskaren följer en på förhand etablerad linje av tänkare, och väljer bort andra som tänker annorlunda. Hur vi börjar se det vi letar efter, att diskursen blir ramar som styr vad vi ser. Så gör inte Siri Hustvedt. Hon rör sig hela tiden nyfiket i mellanområdet, och skriver: "Mina tankar om att vara människa har förändrats, vidgats och omformats av mina äventyr inom konstteori, neurovetenskap och psykoanalys."

Artikelbild

Jag känner att mina tankar har förändrats och vidgats efter timmarna med Siri Hustvedt.