Nilsson förlag i Malmö satsar på översatt litteratur från andra språk än engelska. Nu kommer ytterligare en roman av mexikanen Yuri Herrera, som fick sitt internationella genombrott med ”Tecken som föregår jordens undergång”. Han besöker Sverige i maj, då han framträder på Internationell författarscen i Stockholm och Göteborg.

I ”Kropparnas själavandring” fortsätter han att gestalta en rå mexikansk verklighet med mycket våld, där människornas civilkurage hela tiden prövas. I den lilla staden pågår en fejd mellan de två rivaliserande familjerna Castro och Fonseca. Samtidigt sprids en pestliknande smitta, som också skördar dödsoffer. En fredsmäklare vid namn Budbäraren får den omöjliga uppgiften att lösa konflikten och börjar med att se till att alla döda kroppar ska kunna återvända till sina familjer.

Huvudpersonerna i Herreras romaner har brutaliserats av det extrema våldet omkring dem. Våld är något självklart i Mexiko. Folk talar om våld och använder sig av våld som den naturligaste sak i världen. I likhet med ”Tecken som föregår jordens undergång” är ”Kropparnas själavandring” en svidande vidräkning med machismon (manlighetsdyrkan) i Mexiko, där männen är Bossar och kvinnorna bara Små damer.

Artikelbild

Makten, ensamheten och döden är tre viktiga motiv i Herreras författarskap, där han särskilt lyckas gestalta människans obotliga ensamhet nära nog till fulländning. Påverkad av framför allt landsmannen Juan Rulfo skriver han korta, koncentrerade meningar med plötsliga utbrott av våld och den ständigt närvarande döden. Han kommenterar aldrig skeendet utan låter händelserna tala för sig själva. Det språk han använder är som hugget i sten, när det fungerar som bäst. Det ibland till och med kärva språket tappar ändå aldrig i lyster eller intensitet.

Herrera skriver skoningslöst uppriktigt om det extrema våldet i Mexikos gränstrakter, som ju även Roberto Bolaño skrivit om i ”De vilda detektiverna” och ”2066”. Både ”Tecken som föregår jordens undergång” och ”Kropparnas själavandring” har en inre samstämmighet i ton och tid. Trots allt våld finns här också ett visst mått av dråplig humor. Herrera anstränger sig för att förankra det våldsamma skeendet i ett korrekt socialt och historiskt sammanhang, vilket ger oss en hyfsat trovärdig bild av hur det kan se ut i Mexiko idag.