Före detta FBI-agenten och krigsveteranen Will Sawyer lade ner sina vapen efter ett traumatiskt uppdrag där han (och publiken) sett en pappa spränga sig själv och sin lille son i småbitar. Will förlorar foten och ger lämpligt nog Dwayne ”The Rock” Johnson en protesfot som funkar som löjlig Akilles-symbolik. Men detta är bara början på förolämpningarna mot publikens intellekt.

Tio år senare jobbar Will som säkerhetsexpert för skyskrapor. På något sätt har Will lyckats få ansvaret för världens högsta, och ”säkraste” skyskrapa byggd av en miljardär i Hong Kong som väntar på att öppna. Will har två gulliga barn och en vit fru (Neve Campbell) som också får bo i den überteknologiska byggnaden. Vilken fin familj, det vore ju synd om någonting skulle hända dem...

Naturligtvis dyker det upp terrorister. En muskulös man med skandinavisk dialekt som är ”chef över tre brottssyndikat” (detta upprepas två gånger) dyker upp med sina kumpaner. De sätter den väldigt brandsäkra skyskrapan i brand och Will måste rädda familjen. Allt är på ett ungefär som ”Die Hard”, minus de bra bitarna. Vem vill se en film där John McClane är gift, odödlig och aldrig säger ”motherfucker”? Förhoppningsvis publiken i Kina, som ”Skyscraper” verkar tydligt riktad mot. Detta gör att vi i resten av världen tvingas stå ut med en massa barnanpassat våld. De hänsynslösa terroristerna tvekar inte att skjuta varje civil person de ser, men allt skildras med en distans som gör att spänningen blir obefintlig.

Artikelbild

I en tid av expanderande ”filmuniversum” är ”Skyscraper” en udda blockbuster som inte bygger på en förlaga eller del i en annan filmserie. Visserligen har den även likheter med 1970-talsklassikern ”Skyskrapan brinner” men är i sitt tilltal lika klichéspäckad och icke-originell som en annan film där en Hollywoodkändis räddar dagen i Kina: ”The Great Wall” med Matt Damon, från 2016. ”Skyscraper” har en helt annan story men är en produkt med samma typ av tomhet.

Ett antal spektakulära klätterscener på skyskrapans utsida är åtminstone så hisnande att det är omöjligt att bli uttråkad. Dwayne ”The Rock” Johnson räddar också mycket med sin karisma. Han är vår tids stora actionstjärna, men måste han tacka ja till allt? För de som plågade sig igenom den dunderpuckade ”Rampage”, där enorma genmodifierade monster har sönder saker, kan det börja kännas påfrestande att se honom i allt skräp. Den som ändå måste se honom rädda sin familj kan gräva upp katastroffilmen ”San Andreas” istället. (TT)