Jag kan ana en uppdämd skaparglöd i hennes målningar. Hon visar inga tecken på osäkerhet, trots att det bara är ett par år sen hon genomförde sin första separatutställning.

Det är ett sprudlande, lekfullt och moget måleri som presenteras. Även om bildernas uttryck varierar, vilar en känsla av jämn nivå över helheten, låt vara med några få undantag. Då rör det sig om stiliserade träd, där förenklingen inte riktigt når sitt mål och om tre mindre målningar med likaledes stiliserade figurer; verk som för tankarna till ”väntrumskonst”.

När det gäller allt det övriga lyser insatser av en besjälad konstnär igenom, en konstnär som inte är rädd för att experimentera eller att använda starka färger. I ett halvdussin målningar har hon lyckats extra bra och bland annat fått till en lyskraft hos färgen som gör att man inte kan önska sig mer i den vägen. Dessutom överensstämmer känslan i färghanteringen med hennes formspråk, som hämtar kraft från den där generösa zonen mellan abstrakt och halvabstrakt.

Artikelbild

Ska vi leka? Målning av Karin Fast Aronsson.

Det är inte alla som med fullgott resultat kan sammanställa skarpt lila med ”tyrolergrönt” och orange. Här fungerar det. Det akrylfärgen har att erbjuda har utvunnits, vilket kräver en särskild talang. En enda oljemålning finns med. Även om Karin Fast Aronssons relationen till akrylen är gnisselfri, får den där oljan mig att önska att hon använde det materialet lite mer, till exempel för att komma åt en vitaliserande lyster.