Tidigare i år kunde chilenske Sebastián Lelio promenera hem med Oscarn för bästa icke engelskspråkiga film för den känslomässiga fullträffen ”En fantastisk kvinna”. Nu följer han upp den med en historia på engelska och med två stora stjärnor i huvudrollerna.

Rachel Weisz spelar den New York-baserade fotografen Ronit som för många år sedan sade upp kontakten med sin far, en känd och mycket uppskattad rabbi i en judiskortodox del av London. När han dör blir hon hemkallad och det tvingar henne att konfronteras med både sorg och gamla bekantskaper.

Faderns protegé, den numera vuxne Dovid, tar emot henne med viss tveksamhet men också med nyfikenhet. Han ska ta över i synagogan och visar sig vara gift med den fromma Esti (Rachel McAdams). I ett obekvämt ögonblick kan inte Ronit dölja sin förvåning. Långsamt låter Lelio trions interna historik utvecklas. Det visar sig att de alla har umgåtts mycket under uppväxten.

Artikelbild

I ”Olydnad” spelar Rachel McAdams och Rachel Weisz ett par barndomsvänner som delar mer än vänskap visar det sig.

”Olydnad” är konsekvent och vackert filmad i brunmurriga toner, ibland känns den nästan svartvit, där kvinnornas ansikten lyser slående bleka mot en mörk bakgrund. Ronit och Esti dras till varandra och snart upptar de den ungdomsflört som ingen av dem har glömt. Efter ungefär halva speltiden blir det tydligt att detta mer borde ha varit Estis historia än Ronits, eftersom hon älskar kvinnor (specifikt Ronit) och lever med konflikten att vara gift med en man, dessutom i ett samhälle som inte ser positivt på homosexualitet.

”Olydnad” blir en något ostrukturerad historia om motstånd och anpassning i en strikt religiös miljö. Samtidigt, och det slås fast redan i den allra första scenen, är det tillåtet att ha en egen vilja i detta judiska samhälle. Dovid är ingen grym person, tvärtom och hans känslor går mycket väl att sympatisera med.

Precis som i ”Gloria” (2013) och ”En fantastisk kvinna” pressar inte Lelio fram ett lättuggat budskap, alla är komplext skildrade. Problemet här är dock att den där känslostormen som brukar infinna sig och knyta ihop historien uteblir. Det är synd, en film som handlar om passion och känslor borde ha ett starkare bultande hjärta. (TT)