Alla skådespelares innersta dröm är nog egentligen att vara rockstjärnor. Det är ofta mycket obekvämt när de tar chansen. Både på riktigt och på film. Inledningsvis gäller detta även för Bradley Coopers countrysångare på dekis i ”A star is born”. Inte för att Cooper inte kan sjunga. Det går fint och det gör heller inget att storyn om stjärnan på uppgång som möter stjärnan som dalar, och kärleken som inte kan rädda dem, är välbekant.

En oktav utgörs av tolv noter och de kan varieras i oändlighet, det är en av sanningarna om livet som musiker som levereras i ”A star is born”. Detsamma gäller för filmskapare. Just den här variationen har spelats ett flertal gånger, bland annat har Barbara Streisand och Judy Garland spelat rollen som den snart exploderande supernovan i ”A star is born” 1976 respektive 1954.

Alla skådepelares innersta dröm är ju också att bli regissörer, och har man som Bradley Cooper fått sitt genombrott i breda komedier och Hollywood-glam så brukar det till slut värkas fram ett behov av att göra något ”äkta”. Det går lätt att se en ”Entourage”-liknande agent sitta med en peppad Bradley och snickra: ”Det ska kännas rått, osmickrande, med en rörlig och känslig kamera och skit för faan i pudret, det viktigaste är äkta känslor. Som ska vara äkta.”

Artikelbild

| Countrysångaren Jackson (Bradley Cooper) träffar servitrisen Ally (Lady Gaga) som hamnar mitt i en gammal konflikt med den äldre brodern (Sam Elliott) i ”A star is born”. Fotograf: 20th century fox

Det blir som sagt, lite jobbigt inledningsvis, när fokus ligger på Bradley Coopers klyschigt otvättade hår och skrovliga countryröst och elgitarrssolon.

Men lyckligtvis finns det många rockstjärnor vars innersta dröm nog är att bli skådespelare. Och Lady Gaga (eller Stefani Germanotta som hon egentligen heter) är ett lyckokast i rollen som servitrisen som slår igenom som sångerska tack vare mötet med den alkoholiserade countrystjärnan Jackson Maine. När hennes Ally får chansen att glänsa får man nästan, nästan samma typ av gåshud som när Whitney Houston tog sats, öppnade ögonen och klämde i med refrängen till ”I will always love you” i ”Bodyguard”.

Kemin mellan Bradley Cooper och Gaga sprakar och deras öde blir en bitterljuv kärleks - och askungesaga som utvecklas till en skildring av ett trasigt konstnärsliv som man faktiskt ömmar för i slutändan. Bra gjort, Bradley. Den känslomässiga densiteten i varenda scen är så kompakt att det blir omöjligt att värja sig. Ta med näsdukar och njut, det är en stark rekommendation. (TT)