Skådespelaren Kaj Ahlgren gör inga försök att låta som upphovsmannen. Men ändå, den finns där, den norrländska eftersinnande klangen och rytmen. Skådespelaren ger liv, gestalt och kropp åt texten som är få förunnat. Ett alldeles eget sätt har han, vilket skapar äkthet och tillit.

I grön skjorta, hängslen och bruna byxor kommer han in på scenen, står länge och väntar in, sätter sig på stolen vid pianot och spelar en känd folkmelodi. I övrigt finns bara en vattenflaska på scenen. Och om vattnet handlar alltsammans. Ett ungt par köper en liten gård som heter Kläppmyrliden i Västerbottens inland. Men de blev lurade på det livsviktiga vattnet.

Brunnen sinar och mannen gräver desperat djupt varje sommar. Till slut tillkallas en känd brunnsgrävare som luktar sig till var vattnet ska finnas. Han gräver och gräver. Fem fot, tio fot, ner till 45 fot. Mer ska inte avslöjas här.

En fantastisk berättelse om mänskligt liv och kamp för överlevnad. Utan vatten inget liv. Det är ständigt ett evigt slit men det skildras språkligt mästerligt och med en kärv, mörkbottnad humor och med bibliska referenser. Man kan känna stilen från Lindgrens novellsamlingar som ”Merabs skönhet” (1983) och ”Legender” (1984). Men föreställningens text är nog hämtad från ”Berättelserna” (2015).

Säsongstarten på Saga kan nog utan blygsamhet tolkas som att den gjorde publiken i en fullsatt salong närmast lycklig. Med en så exakt precision i röst och kroppslig gestik kunde Kaj Ahlgren hålla scen och åhörare i fullständig närvaro. Applåderna fördubblades med all rätt i slutet.