När Esmails danska tjej Johanne gör slut, (”du bara flyttade in, jag känner dig ju knappt”) är det minst sagt dålig tajming. Efter två år i Danmark börjar tiden rinna ut och myndigheterna börjar flagga för att han måste återvända till Iran. Ett stabilt samboskap eller äktenskap skulle dock ändra förutsättningarna. Esmail (Ardalan Esmaili) posterar sig i en tjusig vinbar och spanar efter en ny lämplig kvinna att charmera. Han spelar sin roll väl, ser bra ut och har inga problem att få napp.

Men desperationen börjar skina igenom och när han träffar iransk-danska Sarah (Soho Rezanejad) fattar hon snabbt vad han håller på med. De trivs dock i varandras sällskap och fast hon tydligt deklarerar att hon inte tänker gifta sig med honom så fortsätter de att ses. Inte minst hennes mamma, som spelas av Susan Taslimi, är lite småförtjust i Esmail och snart blir han presenterad för deras iranska umgänge. Men det blir tydligt ju längre in i filmen vi kommer att det är mycket vi inte vet om Esmail.

Det vilar en tung melankoli över honom, vilket också speglas i det snygga men lite dova fotot, den precisa klippningen och det nedtonade skådespeleriet. Den sorgliga stämningen påminner om sexmissbruksdramat ”Shame”, där Michael Fassbenders liv också var väldigt befriat från kärlek och äkta känslor.

Artikelbild

Ardalan Esmailis rådjursögon är i ständigt fokus och de avslöjar ett själsligt lidande som också visar sig kroppsligt när Esmail till slut inte klarar av att ligga med ännu en danska, som egentligen bara vill ha lite kul. Både han och filmen är slutna, det tar ett tag att komma in och förstå vad som verkligen händer under ytan.

Regissören Milad Alami och övriga filmarbetare berättar med mycket säker hand en historia som sakta växer i omfattning. De skildrar migration och en enorm ojämlikhet – de som har och de som inte har – ur en ny vinkel, en som snabbt engagerar och som håller publiken i ett starkt grepp och avslöjar bara precis så mycket om situationen som behövs för att man ska bli nyfiken. Som så många bra filmer på sistone är det först precis i slutet som ”Charmören” levererar sin sista pusselbit, en stark känslomässig smocka som vidgar perspektivet på ett hisnande sätt. (TT)