Mahler & Munktell (Alma & Helena) var första halvan av programmet. Men förtjänade att lyftas fram. Alltför sällan hörs dessa kvinnliga kompositörer. De är ju också nära varandra i tiden runt förra sekelskiftet.

Men det ljudande skilde sig rätt mycket. Helena Munktells ”Bränningar”; ett nationalromantiskt orkesterstycke, ganska anonymt men väl komponerat. Här fanns både kraftfullt dramatiska inslag och lyriskt mjuka. En harpa kontrasterade mot tungt brass och slagverk.

Stora gester och känslor; typiskt för tiden. Liknande fanns i Alma Mahlers nio

Artikelbild

sånger, men där med mycket finare nyanser och rikare färger. Ivonne Fuchs varma mezzosopran passade väl till dessa laddade betraktelser.

Arrangemanget för orkester var smakfullt och lyckades att hålla rösten tydlig. De tyskspråkiga dikterna bars fram i väl sammanhållna fraser med uttrycksfullhet och en nära, ibland nästan intim känsla.

Tonspråket kunde erinra om förste maken Gustavs. Men skilde sig genom en mörkare, mer melankolisk ton. Det var mycket njutbart.

Igor Stravinskij var nära efter i tiden. Men hans symfoni för blås från 1920 omarbetades 1947, vilket har gett verket en stramare och kärvare karaktär. Det är verkligen ingen symfoni utan snarare ett kammarmusikaliskt stycke, med flera betydande soloinsatser.

Framförandet fungerade utmärkt och hade den återhållsamhet som krävs för denna osentimentala musik. Som fullständig motpol till detta avslutades konserten med musik av Richard Strauss. Teatralt, uppsluppet och virtuost.