Vi samlar ihop recensioner och rörligt material årets WTM. Klicka på länkarna för att komma till rätt recension. Håll till godo!

# The Great Discord visar att även lokalproducerad musik smakar bättre än både fransk gåslever och japansk blåsfisk.

# I sina vackraste stunder låter Priest som ett Erasure. Det är vackra toner med en sång fin som ett höstlöv.

Artikelbild

# Janice är som gjord för den imponerande konsertlokal som Värmekyrkan ändå är.

# Norrköpingsbandet Televote har hittat ett eget sound på kort tid.

# Adam Naas bandmedlemmar äntrar den lilla scenen före honom, och när han väl själv går upp gör han väl det mesta tekniskt rätt.

# Cat Princess är Uppsalabandet som precis gjort sin första Londonspelning.

# Frontfigursrapparen i Huset har precis rätt energi för en sådan här kväll och när saxofonisten kör igång blir det fest på riktigt.

# Nicky William är en alldeles utomordentlig låtsnickare. Med ena foten i ett kargt Americana och andra i ett snålblåsigt Svedala får låtarna en varm själ och greppar tag lyssnare och publik direkt.

# Första gången jag hörde Lizette Lizette förföriska syntmusik stannade jag och världen upp för en stund.

# Diskopunk är som ett Earth Wind & Fire som växt upp i en sketen trailerpark nånstans men inte fattat det och tar glitterpartyt med sig till giget på den lokala vägkrogen.

# Timmen är sen på Cormwells lilla scen men Locals går upp och levererar ett stycke mycket stilsäker britpop som tar avstamp hos Stone Roses

# Men från Familjen på scenen är det ikväll snål utdelning på varma känslor. Han ställer sig långt bak på scenen, flyttar tillbaka mikrofonstativet, och väljer ofta att stå med sidan mot publiken.

#Det Magna Carta Cartel bjuder på är tungt, rått, briljant och alldeles, alldeles underbart.

# Bootcut jeans, kluvna hårtoppar och paisleymönstrade ölmagar. Gillar du denna treenighet så gillar du Big Kizz.

# Agent Fresco från Island låter som om TOOL och Mars Volta fått ett kärleksbarn. Du kastas fram och tillbaka, upp och ner i låtarna.