I Språkspalten för två veckor sedan frågade jag om ordet pyscha – ett nedsättande ord för en kvinna, mer specifikt med betydelsen sköka eller slyna, enligt de få källor jag kunde hitta. Men hos spaltens läsare är ordet ingalunda okänt, har det visat sig. August Strindberg använde det i "Röda Rummet", men även Sven Delblanc har med ordet pyscha i en av böckerna i Hedebysviten, berättar Sten Andersson, och då med betydelsen prostituerad. Ingrid Norbeck känner också igen det från litteraturen, liksom från sin ungdom.

Lars-Ove Larsson minns att hans mor, född 1908 och uppväxt i Vårdnäs, använde det om en kvinna som ansågs billig.

Solveig Lundin i Skeda tecknar en intressant bakgrund ända till 1880-talets Göteborg. Hon har ofta hört uttrycket "här luktar pyscha" och har fått förklaringen att det syftar på en billig och stark parfym som användes av kvinnor med tvivelaktig smak och dålig hygien.

Gun-Britt Oskarsson funderar på uttrycket rysch och pysch. Kan stilen med spetsar, volanger och fjädrar hänga ihop med ovanstående på något sätt? Gränsen mellan elegans och slampa kan vara hårfin, påpekar hon.

Flera nämner pyrschjakt (med talspråkliga varianten pyschjakt), vilket innebär att jägaren smyger sig på bytet. I det sammanhanget betyder pyrscha just smyga.

Ytterligare en variant är pyscha i betydelsen spruta vatten, vid strykning eller på växter till exempel. I det fallet kan det säkert vara ett ljudhärmande ord.