För bara några veckor sedan så bars lokalrevyn upp av Folkets hus-scenen i Motala. Med sketcher ofta framförda på rå och ärlig östgötska. Kanske slutar alla jämförelser med Cecilia Frode där. Hur som helst drabbas jag av träffsäkerheten i vindlingarna som flera recensenter efter premiären på Vasateatern i Stockholm verkade ta för virriga. Aftonbladet skrev på köpet in ordet "bondkomik".
Men jag känner den där kvinnan! Jag tror att jag kan ha mött flera upplagor av henne. Hon som osäkert men på ett tvärsäkert sätt börjar ungefär var tredje mening med "Ja, jag jag vet inte men", "Jag jag tror dä att" eller "Så ä dä mä dä förstår ni".
Nix, det är inte gapflabb-roligt på bonnig dialekts bekostnad, även om publiken ofta skrattar och applåderar. Det är ganska sorgligt. Figuren som sitter i sin lägenhet, röker och vill förverkliga sig men binder in sig i långa resonemang. Som helst måste vara duktig, laga mat och baka i parti och minut. Men när hon hälsar på hos en väninna vill hon egentligen bara ha ett mentalt utbyte, inte kakrecept.
Cecilia Frode varvar långa monologer med sångnummer, allt från jazz till Evert Taube. Livemusiken tillför äkthet. Alla klädbyten visar hur den där kvinnan både gör sig till, och lever ut. Och precis som Cecilia Frodes förra föreställning, "Ängelen" så kan det nog upplevas spretigt, som när typiskt manliga resonemang kommer in i karaktärens tankar och sedan vänder till något mer typiskt kvinnligt. Det är så mycket hon vill säga på en gång. Men det når fram. När ensemblen ropas in efteråt är det endast en kvinna som väljer stående ovation. Ensam och stark.
FOTNOT: En stjärt på himlen spelas på Sagateatern i Linköping den 10/3