Uje Brandelius är väl mest känd som frontfigur i poporkestern Doktor Kosmos, som med humor, vänsterorienterade texter och lättnynnade melodier kom fram i mitten av 90-talet. Hösten 2015 kom hans första soloalbum och strax därefter fick han oväntat diagnosen Parkinsons-sjukdom, bara 44 år gammal.

Hur mår du i dag?

– Okej, lite skakig och stel i vänster arm och fot, men annars funkar jag normalt.

Varför ville du göra en föreställning med sjukdomen i centrum?

– Det ville jag inte, men ödet ville det. Jag hade börjat repa en scenföreställning baserad på min skiva ”Spring, Uje, spring”. Tanken var att den skulle kretsa kring funderingar om att vara mitt i livet, precis som låtarna på skivan. Under repetitionerna märkte jag att min vänsterhand spelade piano långsammare och jag gick till läkaren. Efter några turer fick jag diagnosen Parkinsons sjukdom. Då blev det liksom omöjligt att göra en föreställning om mitt liv utan att ta med sjukdomen. Och har man väl tagit med sjukdomen så får den ju en bärande roll, det är liksom inget man nämner i en bisats och sen glömmer bort.

Du har sagt att du känner brådska numera, att tiden inte är oändlig. Vad känns angeläget att göra?

– Alla klyschor du nånsin hört från människor som drabbats av allvarliga sjukdomar stämmer. Ta vara på dagen, välj bort saker du inte blir glad av, allt det där stämmer. Föreställningen handlar också om vad jag känner att jag vill hinna göra innan jag blir för sjuk. Om det finns nån sensmoral i den så är det kanske att alla dom där sakerna man har på sin bucketlist kanske inte är så viktiga när det kommer till kritan.

Vad känner du att du inte behöver hinna med?

– Det mesta.

Ska du fortsätta arbeta för Vänsterpartiet?

– Ja, det går ju inte att leva som kulturarbetare i det här jävla landet, så jag tvingas slava för socialismen.

Jag tolkar ju med facit i hand, men några ställen på albumet förebådar närmast ditt sjukdomsbesked.

– Det är nästan lite kusligt. Skivan släpptes ungefär ett halvår innan jag fick diagnosen. På den finns massor av låtar som fick en helt annan relevans efter diagnosen. "Här kommer livet (och du fattar ingenting)" som handlar om att livet är kort. "Marionett" som handlar om att det inte går att välja sitt öde. "Spring, Uje, spring" som handlar om att ha lite bråttom. Och så vidare. Det var därför jag valde att göra en föreställning trots allt, låtarna passade plötsligt storyn läskigt bra.

Har din kreativitet påverkats av sjukdomen?

– Jag har blivit flitigare. Kanske inte mer kreativ men flitigare.

Blir det mer musik med Doktor Kosmos? Av dig som soloartist?

– Ja och ja.

Varför gör vi den här intervjun per mejl?

– Jag är på semester med min familj i London. Vi hyr en liten lägenhet och jag vill inte paja semesterstämningen genom att låta min familj lyssna på när jag pratar om min skit i telefon med nån kille från Östergötland. Plus att jag skulle debiteras samtalskostnaden på mobilen.

Gustav Borg