Fredagskvällen den 17 februari 1939 samlades 1 500 av Uppsalas inalles 4 000 studenter i en tennishall "för att diskutera och taga ställning till statsmakternas eventuella beviljande av inrese-, uppehålls- och arbetstillstånd i riket för viss utländsk, framförallt intellektuell arbetskraft". Skulle, i klartext, 10-12 tyska läkare av judisk härkomst få en fristad i Sverige och således slippa undan den nazistiska förföljelsepolitik som efter Kristallnatten i november 1938 inte längre svävade på målet?

Denna kväll, som varade till natten mot lördagen och gått till hävderna som Bollhusmötet, är utgångspunkten för Ola Larsmos dagsfärska bok, "Djävulssonaten - ur det svenska hatets historia". Lång kväll, stort publiksvinn. När det blev dags för omröstning hade ungefär 40 procent lämnat lokalen. Resultatet? Senare under våren - ett halvår före krigsutbrottet - skulle det repriseras bland medicinare i Stockholm och studenter i Lund. Nej. Inga judiska läkare här, hos oss. Nej. Som de svenska nazisterna i SSS vid samma tidpunkt förklarade i en tveklös kampanj: "Moses måste motas i grind."

Utfallet av Bollhusmötet är en lång historia som Larsmo förtjänstfullt rekonstruerar. Kvällen kan liknas vid en kupp som föregåtts av andra kupper, eller infiltrationer. I det längre perspektivet är nog skildringen av de ledande ynglingarnas, alltså Arvid Fredborgs och Åke Leissners, schackdrag mellan olika nationellt sinnade ungdomsförbund och studentföreningar mindre intressant än de retuscheringar och den tystnad som sedan följde.

Om dagens svenska antisemitism huvudsakligen upprätthålls av den mest USA-hatiska vänstern och delar av den muslimska befolkningen, så visar Larsmo på några av den svenska högerns rötter: föraktet för demokrati, stödet för diktaturer. Rasismen, ja antisemitismen. Och hur geschwint det var för ideologerna bakom pamfletten "Den svenska linjen" (1940) - länge en bibel för inbitna moderater - att under patriotismens täckmantel ömsa skinn och omsider göra karriär i stat, kommun, på Svenska Dagbladet.

Ola Larsmo är en snäll humanist, värd all respekt. Han drar de långa linjerna och skriver i en anda som jag gärna förknippar med Anders Ehnmark: mot det politiska buset och bruset, för förnuft och resonemang. Och från 1930-talet till i dag hittar han två argument mot invandring.

Det ena är rent egoistiskt och mycket konkret: de tar jobben ifrån oss. Eller med en uppdatering à la Sverigedemokraterna: de blåser oss på (bidrags)pengarna. Det andra är ömsom tydligt, ömsom grumligt: judarna (senare muslimerna) passar inte in i vårt samhälle. Främmande ras på 1930-talet är på 2000-talet förvandlat till främmande kultur. Det främmande är under alla omständigheter skrämmande. Tankegodset byter ägare - från rika till fattiga - men förblir sig likt.

Jan Karlsson