I går var dagen efter Öijers braksuccé på Stora teatern på tisdagskvällen.

Det kunde inte varit mer elektriskt när poeten mötte fansen i sin hemstad.

Hur många gånger blev han inropad? Jag minns inte. Hur många "bra!" hördes från den fullsatta salongen. Jag räknade inte.

Vi nådde honom på telefon när han just klivit av tåget i Gävle, platsen för nästa föreställnig på turnén.

Hur känns det?

- Fantastiskt bra, det var en mycket bra kväll. Jag hörde att det var en väldigt blandad publik också med alla åldrar, det är jag särskilt tillfredsställd med.

Du log till och med när du kom in efter pausen.

- Jo, jo.

Efter förställningen lyckades gamla klasskamrater ta sig in till logen.

- Jo, det var en hel bunt där och jag är ju ganska utmattad efter de två timmarna på scenen. Och så en del släktingar, kusiner som bor i staden, det var trevligt att träffas.

- Men det mest märkliga var en fotograf på Corren som kom in med ett foto som han rotat reda på, på min barndoms gård. Vi hade ingen kamera, så jag har inga bilder. Där var den där kakelugnen, men husen rivna, kakelugnen som jag just läst en dikt om.

- Och så stod klasskamrater och släktingar runtomkring. En mycket stark upplevelse.

Vad gjorde du mer i Linköping?

- Rocko, som tar hand om mig, han är från Eskilstuna, och hade aldrig varit i Linköping. Så vi åkte runt i hans bil och jag visade alla platser som var av betydelse. I ösregnet, ha ha.

Och i dag (onsdag), efter föreställningen?

- Jag var på en kräftskiva ute på en herrgård utanför stan efter föreställningen och det blev väldigt sent. Så det var bara att vakna och kasta sig ner till tåget. Det var fullt upp i Linköping, det var det verkligen.

Hur kändes det att "komma hem"?

- Barndomen ligger där och vibrerar i marken och luften. Även om många miljöer är rivna och inte finns kvar, så det är kan också vara väldigt plågsamt att gå i sin barndoms stad och uppleva minnen.

Men publiken lät dig bli profet i din egen hemstad.

- Helt underbart! Den upplevelsen tar jag med mig under turnén, det ger en hel del energi och glädje att fortsätta.

Och i Corren fick du fem stora C av recensenten Lollo Asplund.

- Nej, men vad bra! Det var publiken värd, tycker jag.