Fatboy har lyckats med det omöjliga, att hitta ett personligt tilltal i en genre som egentligen tillhör det förflutna. Det hävdar Correns recensent Lollo Asplund efter lördagens spelning.
Fatboy och The Hub Caps
Atmosfär, Linköpings Konsert & kongress 14/3
CCCC
Fatboy är amerikansk musikerslang för ståbas. Det karaktäristiska "slap bass"-soundet är en av hörnpelarna i rockabillymusiken.
Men Fatboy skulle lika gärna kunna betyda ståpäls. För det är vad denna svenska sexmannakombo framkallar. I alla fall på mig under den dryga timme bandet lirar.
Fatboy har stil. Frontfiguren, sångaren och låtskrivaren Thomas Pareigis är klädd i helvitt med en prydligt knuten svart rosett under hakan. Resten av bandet är svartklätt förutom de vita silkesslipsarna. Så läckert, så rätt!
De öppnar med "Way down low", första spåret på nyaste albumet. Det är som att trycka på en knapp, sen rullar musikerkollektivet igång. Det låter så självklart, så organiskt. Visst hörs influenser som Stray Cats, Chris Isaak, nån gång självaste Roy Orbison, men Fatboy har lyckats med det omöjliga, att hitta ett personligt tilltal i en genre, som egentligen tillhör det förflutna.
De hyllar för övrigt traditionen med en rockig cover på Don Johnsons 50-talsklassiker "Born to love one woman".
Passionerad musik, som framkallar bilder. När Pareigis sjunger balladen " In my bones" rullar en film noir framför mina ögon; regnvåta gator, cigarettrök i motljus, älskande på väg att skiljas.
Mestadels öser de på och publiken goes bananas. Det buggas, det studsas, det krumbuktas framför scenen. Det är svettigt, trångt, skönt. Rocksvänget piskar fram glädje.
Så var också publiken rejält uppvärmd. Vadstenas stolthet, roackabillytrion The Hub Cats, gladde med sitt tighta spel och Buddy Holly-kaxiga attityd.
- Ni är ju oätt bra egentligen, hojtar en man i publiken.
En underdrift, tycker jag. "Riktigt bra", ska det vara. Jonas Holmberg och hans polare kan sin sak.