Som utpekad i denna tidning genom Anna Rudberg-W:s recension av Magnus Utviks bok "Tuktad till frihet", måste jag, Brita Sylvan, vända mig mot alla fel och överdrifter som därigenom sprids.

Det är nu 25 år sedan rättsfallet kring Hans Scheike väckte stor uppmärksamhet i media. Man kan ifrågasätta det meningsfulla i att riva upp den gamla historien igen med samma sensationslystna övertoner. Vore inte en balanserad och objektiv analys intressantare, om man nu ska rota i det alls.

Tråkigt nog litar Anna Rudberg-W blint på Magnus Utvik, vilket är synd. Med en större distans och självständig reflektion kunde hon t ex ifrågasatt påståendet att tre framgångsrika, självständiga, kvinnor oreserverat underkastat sig en enväldigt totalitär ledare och härskare? Det går ju inte ihop - för det är helt enkelt inte sant.

Till recensentens försvar kan naturligtvis sägas att boken är en mardröm av felaktigheter och överdrifter. Vi har hittat så många som 156 anmärkningar, en del lättare fel och många riktigt grova.

Så beskrivs t ex ingående och detaljerat om övergrepp som ska ha skett på ”Emma”. Utsagorna bygger helt på andrahandsuppgifter, dels från en s k avprogrammerare och dels från kvällstidningsartiklar från 1989. Vad Utvik inte nämner är att Emma av Socialstyrelsens rättsliga råd bedömdes som icke tillförlitlig, varför åklagaren aldrig förde upp fallet till åtal.

En flicka, Pernilla, har fått ett eget kapitel, där hon får prata fritt om tvång och övergrepp. Vad som inte heller där nämns är att hennes anmälan aldrig ledde till åtal. Och om Jessica, och de två andra som rymde, sägs att de fick smisk varje dag, men i förhören 1988 säger Jessica att det skett 2-3 gånger sammanlagt och de två andra talar endast om ”smäll med handen” en gång vardera. Intrycket blir väldigt annorlunda utan överdrifterna.

Det allvarligaste felet är dock hela boken, eftersom den rakt igenom driver tesen att vi är en farlig totalitär sekt med en ideologi som syftar till att misshandla och kränka minderåriga flickor. Ingetdera är sant. Vi är tre personer som lever tillsammans för att vi tycker om varandra och trivs tillsammans. Någon gemensam ideologi har vi inte. Vi är alla tre självständiga och utåtriktade individer med var och en sina intressen, vänner och aktiviteter, som vi på olika sätt ger vår tid och uppmärksamhet. Ändå pratar Utvik om oss som en totalitär sekt, avskild från samhället och med en människofientlig livssyn.

Det känns smärtsamt att bli så snedvridet framställd och åter hängas ut för det som var för så länge sedan, och det utan att något som helst nytt i den riktningen har hänt. Låt oss få lämna det gamla bakom oss och åtminstone slippa osakliga och fantasifulla överdrifter. Ingen är betjänt av att bli förd bakom ljuset.

***

Brita Sylvan hävdar att min bok innehåller ”fantasifulla överdrifter”. Det är ett hån mot de åtta tjejer mellan elva och arton år som var målsägande i rättegångarna 1988 och 1989. Låt mig citera ur tingsrättens dom angående Hans Scheikes och kvinnornas brottslighet:

”Scheike har övertygats om en omfattande brottslighet som omspänner en mycket lång tid. Brottsligheten har riktat sig mot barn. Den innehåller sexuella övergrepp och våld av svårartat slag, sadism och andra avvikande beteenden(…) Enligt tingsrättens sätt att se på saken har kvinnorna medverkat i en mycket farlig verksamhet, riktad mot barn”.

Brita Sylvan skriver att hon och hennes väninnor aldrig underkastat sig ”en enväldigt totalitär ledare och härskare”. Aldrig? Den 23:e mars 1988 skriver Brita ett brev till Hans Scheike. (”Nigg” är Britas väninna och ”Gnu” den 15 åriga "Emmas" mamma).

”Precis som när vi åkte till Gnu känns den här resan till Mariefred så `högtidlig´. Som om Nigg och jag gör något stort tillsammans. Hämtar en flicka. Till Dig. Vår Herre och Härskare”.

Ett tragiskt faktum i denna mycket sorgliga historia är att Brita Sylvan, "Nigg" och Hans Scheike aldrig har bett offren om ursäkt och på det viset lindrat deras smärta och lyft skammen från deras axlar. Ett samtal med Brita Sylvan i "Tuktad till frihet" visar tvärtom att hon hade velat fortsätta att ”skapa” med flickorna på ”ridlägret” sommaren 1988 och i dag har en vision om en skola för småflickor där sexuella lydnadslekar och smisk skall stå på schemat. Visionen är en del av den ideologi som jag i min bok visar har styrt kollektivet sedan mitten av 1970 – talet.

I Magnus Utviks svar på mitt debattinlägg i lördags (12/4) gör han precis det som han gör i hela boken: Tar uppgifter från rättsprocessen 1988 och får det att se ut som något aktuellt i dag. Det blev många fel då och blir inte lättare att reda ut när det har gått 25 år.

Därmed sätter vi punkt i denna debatt.