I en artikel om psykiatriska diagnoser  (26 september, red:s anm) låter Jakob Carlander branschens kritiker representeras av en motbjudande person med rakat huvud. Carlander har träffat denne på en fest och ångrar i efterhand att han inte gav honom en snyting. 
De som är skeptiska till den explosiva ökningen av psykdiagnoser låter sig inte reduceras till sådana karika-tyrer. Ansedda forskare leder revolten mot rådande behandlingsrutiner. Till motståndarna hör också en växande skara svenska psykologer, psykiatrer, lärare och andra som på nära håll studerat ofoget.

Invändningarna mot adhd, den mest dubiösa av ”bokstavsdiagnoserna” har ingenting med fördomar eller slentrian att göra, utan kretsar kring reella spörsmål. Ett par av dem:
1. Teorin om adhd förutsätter det som skulle bevisas. I stället för att härleda symptomen från dess föregivna orsaker  (vissa tillstånd i nervsynapser), så härleds orsakerna baklänges från symptomen (impulsivitet, hyperaktivitet m m) Detta strider mot all vetenskaplig logik.
2. Biologin i den gängse förklaringen av adhd är oklar: SBU, den myndighet som utvärderar behandlingar och läkemedel, understryker i en färsk rapport att inget enda av diagnos-kriterierna för adhd vilar på vetenskaplig grund.
3. Trots att ritalin och andra adhd-mediciner hjälper barn med adhd-diagnos (och alla andra ) att koncentrera sig under prov, så leder daglig medicinering till avtrubbning och personlighetsförändringar. Studier av långtidsbruk visar att många betalat ett dyrt pris, mätt i kroppsvikt och studiekapacitet . (Många av dem som erhåller bipolär diagnos har ett förflutet som adhd-patienter.) 

Enligt den ortodoxa synen är adhd en genetiskt betingad störning i dopaminsystemet. (Vissa accepterar att störningen kan vara en fosterskada.) Dopamin är en signalsubstans – så kallas de ämnen som svarar för kommunikationen mellan olika nervceller –  av central betydelse för hjärnans informations- och belöningssystem.
Den klassiska beskrivningen av adhd går stick i stäv med Carlanders syn: Han ser ”bokstavspsykiatrin” som en rimlig reaktion på ett omänskligt samhälle. Vår valfrihet, vår skola och våra yrkesroller, menar han, ut-löser latenta mentala störningar.
Så är det ju inte. Valfriheten är en av Sveriges triumfer. Bristen på valfrihet – för kvinnor, för underklassens barn – kunde sannerligen driva individer till förtvivlans brant. Vår skola är oändligt mycket mindre krävande än gamla tiders. Det fanns ingen inbyggd harmoni i det gamla Sverige vars frånvaro nu måste medicineras.

Orsakerna till diagnosepidemin måste sökas i den cyniska alliansen mellan läkemedelsindustrin och psykiatrin (jag upprepar: många yrkesmän kämpar emot med stort kurage.) Till råga på tragedin har stora delar av pressen och skolan förförts av medicinmännens sirensånger, och deltar okritiskt i koppleriet mellan drogfabrikanter och skolbarn. 
Jag har på senare år slukat böcker om adhd på flera språk. För östgötska läsare kan det ha sitt intresse att veta, att den mest noggranna och vederhäftiga av dem alla är Linköpings-professorn Tomas Ljungbergs ”ADHD i nytt ljus”. Under svenska läkarsällskapets adhd-dag i Stockholm nyligen, en unison hyllning till status quo, nämndes Ljungbergs oumbärliga studie inte en enda gång.