Det är nästan så att nostalgin materialiseras till en fast massa i mitt vardagsrum när Jerrold Immels klassiska signaturmelodi brakar lös i högtalarna. "Dallas" är tillbaka, såpornas såpa. Förvisso saknas funkbasen i titelmelodin, tempot i vinjetten är rappare och kameraarbetet känns både modernt och skarpt. Men där stannar också nyheterna. För "Dallas" är "Dallas", på gott och ont.

De flesta känner till förlagan, 357 avsnitt som spänner över tre decinnier, ranchen South Fork och olje-maktspelet mellan familjen Ewing och Cliff Barnes. För att inte tala om de intriger som pågick inom South Forks fyra väggar.

I nystarten av serien är de tunga elefanterna, JR (Larry Hagman), Bobby (Patrick Duffy) och Sue Ellen (Linda Gray) , kvar men fokus sätts i stället på John Ross (Josh Henderson) och Bobbys son Christopher (Jesse Metcalfe). De båda ärver det infekterade bråk JR och Bobby haft under många år och för det vidare.

Och här har vi seriens största problem. Sedan "Dallas" slutade sändas har det runnit åtskilligt med vatten under tv-bron.

För en tittare i dag, som vant sig vid serier som "Six feet under", "The Wire" och "Mad men", verkar "Dallas" fastfruset i tiden. Medan "Mad men" bjuder på ett tredimensionellt persongalleri där alla karaktärer har sina svagheter och styrkor, och faktiskt beter sig som människor i stort brukar göra, står det ungefär tre minuter in i första avsnittet av "Dallas" klart vem som är skurk och vem vi ska heja på. John Ross borrar otillåtet efter olja på South Fork och mutar arbetare så att de inte ska berätta någonting medan Christopher i stället försöker slå sig in på den förnyelsebara energimarknaden och har ett stort rättvisepatos. Gott mot ont, svart mot vitt.

Samtidigt hinner avsnittet knappt börja innan Bobby ber en läkare att hålla tyst om hans dödliga sjukdom och JR hasar runt med sin rullator och med ett dollarleende större än någonsin på läpparna. Här ska det bli som förr! Det är ett högt tempo, intrigerna svischar förbi i rask takt och bygger upp en veritabel krutdurk som skulle kunna spränga bort halva Texas. Det är kul att se... en stund.

Börjar man fundera över vad man egentligen tittar på är det rätt så mossigt. Ett tv-berättande fast i någonting som gällde för 30 år sedan. Att placera ett par kända karaktärer i nutid i en miljö vi kan utan och innan spelar an på nostalgisträngen, visst. Men det räcker inte. De nya skådespelarna behöver sticka ut mer men hamnar skymundan eller sätts på plats så fort någon av de äldre aktörerna kommer in i rummet. De nya kvinnliga karaktärerna, Elena (Jordana Brewster) och Rebecca (Julie Gonzalo), ges inte heller särskilt mycket utrymme utan känns mer som ett par sidekicks än fullfjädrade karaktärer.

När strängen tystnat och "nyhetens behag" över att se Larry Hagman igen känns olja, backstabbing och bråk över vem som ska få ta över ranchen lika solkigt och ofräscht som en Texassoldränkt jeansskjorta.