Jag vandrar ut från flera av Passagens och Galleri Vända sidas utställningar med känslan av att vara mästrad, utsatt för en lektion av konstvärldens innekrets. Situationen blir inte bättre av att det begärs 30 000 kronor för verk av konstnär som saknar såväl dokumenterad prisstatistik som museirepresentation; konstverk med ett marknadsvärde på kanske 500 kronor.

Det är de ekonomiska frågorna, svag efterfrågan, kommunikation med kunderna, konstnärernas försörjning och problem att agera på en marknad, som borde stå i centrum i konstdebatten, inte de gymnasiala upptågen på Konstfack.

De två omdiskuterade aktionerna på Konstfack, Odells psykbryt och Nugs "Territorial pissing", utraderar gränsen mellan konst och utagerande aktioner. Det är inte lagbrottet i sig utan kränkning av andra människors arbete och skapande som gör att dessa aktioner inte är konst. Om vi accepterar detta som konst blir hela konstbegreppet meningslöst, utan egentligt innehåll.

Peter Menzels påstående att skadegörelse i form av graffiti kan vara konst är sorgligt. Det kan aldrig vara konst att förstöra konst (klotter på skulpturer) eller andra människors hantverk, eller att kränka andra människors värdighet.

Skulle det vara konst om nån klottrade ner Menzels eleganta skulptur AlfaOmega utanför biblioteket? Nej, skulle säkert de flesta konstnärer svara. På samma sätt reagerar vi som lägger ner åtskillig möda på att förvalta byggnader eller våra anställda som vårdar husens fasader. De arbeten som utförs av konstnär Peter Menzel och fasadmurare Janne Landén har samma värde, det kan aldrig vara konst att förstöra resultatet av deras dagsverken.

Samtidigt har jag förståelse för den känsla av färglös tristess och maktlöshet som klotterkulturen hämtar sin näring ur. Och särskilt gäller det den obefintliga plats som våra ungdomar har i det offentliga rummet. Här styr i stället den rigida konformism som råder inom plan- och bygglovsverksamheten i stat och kommun. Vår stadsmiljö är riggad ungefär som ett vardagsrum på 50-talet, med tydliga gränser, ungdomar gör sig icke besvär, särskilt inte deras konstnärliga alster. På samma sätt som vi bekräftar unga idrottsbegåvningar i det offentliga, borde ungdomar med konstnärliga talanger få möjligheter.

I allmänhet borde konsten få ta större plats i det offentliga rummet. Det skulle ge oss mer spännande miljöer och intressanta städer att vistas i.

Men det kräver betalningsvilja från dem som ska finansiera det hela. En förutsättning för det är att många inom konstsamhället stiger ned från de höga piedestalerna och upprättar en kommunikation med vanligt folk.

Konst är som bäst när den för dialog med oss, just så som de främsta inom den samtida svenska bildkonsten gör. Peter Dahls fest och glädje, Karin Mamma Anderssons skenbart fridfulla lugn eller Linn Fernström lite trasiga ungdomsvärld. Konst som förmedlar känslor och berättelser som vi kan relatera till.

Michael Cocozza

Vd för Botrygg i Linköping