Den här veckan är dränkt av sorg och allt, allt bleknar när man tänker på åklagaren Inga Bejer Enghs röst i måndags då hon namn för namn, födelsedatum för födelsedatum, räknade upp massmördaren Anders Behring Breiviks offer. De är så unga. De är så många. Yngre än mina egna barn. Det går inte att ta in.

Det är dem man ändå vill behålla i minnet, nu när Breivik själv står i centrum och verkar så nöjd med det. Alldeles för nöjd.

I går var den allra värsta dagen hittills, då massmördaren berättade om massakern på Utöya. Jag följde direktrapporteringen på svt.se och svd.se med gråten växande i halsen. I går blev det verkligt. Mördaren talade lugnt, klart, med många detaljer om varje enskilt mord, varje skott, hela kronologin mindes han.

Helt utan känslor, som om han berättade hur han gick till affären.

I går var dagen då människor i rättssalen grät högt. Norska radions rapportör menade att Breivik måste ha hört gråten. Men han förblev avtrubbad.

Han påminner inte om någon. Inte Milosevic, inte Karadzic, som jag sett med egna ögon i Haag. De domderade och obstruerade. Breivik är iskall och "duktig" när han svarar ingående. Kanske påminner han mer om Adolf Eichmann som lär ha varit just så oberörd, även då han tog emot sin egen dödsdom.

Jag fastnade för en insändare i Corren i måndags, där insändarskribenten Bengt Sjöberg tog upp nazismen i Norge, som var mycket mer utbredd än i Sverige. I går sa Breivik: "Jag är tredje generations militär nationalist, det har funnits två före mig".

Om han menar i sin egen familj, eller rent allmänt, vet jag inte.

Vetenskapsjournalisten Henrik Arnstad skriver i DN om att mördaren inte är bara är en ensam galning, utan att han faktiskt passar in som fascist: "För fascisten är inte dessa mord barbari - de är vackra, heliga och kärleksfulla handlingar gentemot nationen. (...) En krigare för en ideologi, som lever och mår bra - även i de Skandinaviska folkvalda parlamenten."

Just därför var det så viktigt att Breivik faktiskt fick tala ut om sin världsbild i början av veckan. Han fick säga sitt, ingen kan i efterhand påstå att den "mångkulturella sammansvärjningen" stoppade honom.

Och vi medier måste rapportera. Det har varit bra rapportering överlag, det jag har sett. Värdigt, med många infallsvinklar och viktiga analyser. En särskild eloge till Svenska Dagbladet och Rapport som båda direktchattar på sina hemsidor. En ny form av journalistik som inte tränger sig på, man kan själv välja om och när man vill följa med. Men som är direkt, nära och rakt på sak.

Allt ska vara öppet, så öppet det bara går. Det är så det demokratiska samhället slår tillbaka.

Det är så vi kan förstå och lära.

Och minnas alla dem som åklagaren räknade upp i måndags. Alla dem.

ÅSA CHRISTOFFERSSON