I dag är det tio år sedan Astrid Lindgren dog, 94 år gammal och hyllad av en hel värld.

Jag är en stor beundrare, ja, det vet ni som läst mig genom åren. De intervjuer hon gav mig, den sista till 90-årsdagen, hör till mitt journalistlivs höjdpunkter. Ni anar inte så mycket smartness och värme som kan stråla ut från en människa, även genom en telefon.

Kommer att tänka på Astrid Lindgren då jag tittar på "Mammor och minimodeller", TV 3:s nya dokusåpa. De stackars mammorna som vill att deras flickor ska bli barnstjärnor har blivit så utskällda att det kan räcka. Så det är inte det jag vill bjäbba med i.

Men Astrid Lindgren hade kloka åsikter om barnuppfostran. Det var sin egen barndom hon beskrev i sina böcker, inte minst Bullerbyn.

Vad gjorde den så lycklig?

Jo, att barnen fick vara ifred. Och leka. De lekte och lekte och lekte. Ingen vuxen kom och hade synpunkter på precis allt. Trygghet och frihet, det var grejen.

Samtidigt växte Astrid upp i en annan tid, i det gamla bondesamhället och barnen hade en självklar plats. "Bare dra på Astrid, bare dra på, bare stann inte", sa hennes mamma när de höll på med något arbete, berättade Astrid. Det bar hon med sig i livet, som barnboksredaktör på Rabén & Sjögren, som författare och som mamma. Då gällde det att bare dra på om hon skulle hinna med.

I "Mammor och minimodeller" säger mamma Jelena att dottern, 10 år, är hennes livsprojekt. Mamman har ingen annan hobby.

Dottern är ett projekt. Mammans projekt.

Jag ifrågasätter inte alls att mamman älskar sin dotter och vill hennes bästa. Men det måste vara svårt att växa upp som någon annans projekt. För mig låter det som om dottern är mer ett objekt, än ett subjekt.

Det är ju rakt emot Astrid Lindgren-stilen.

Faktum är att jag inte heller vill se mitt eget liv som ett projekt. Mer som... ett liv. Som jag lever. I samspel med andra. Inte som jag sätter upp karriär- planer för.

Å andra sidan, för att komplicera resonemanget lite: Både Astrid Lindgren och jag kommer från trygga förhållanden med föräldrar som hade en given plats i samhället. De behövde inte ta revansch eller förbättra sig genom sina barn.

Läser just nu underbare Leif G W Perssons självbiografi "Gustavs grabb, berättelsen om min klassresa". Han berättar om söndagspromenaderna med pappan. En dag går de till Karlavägen och pappan stannar, pekar och säger: "Här har du läroverket. Det är här du ska gå i skolan när du ska bli ingenjör".

Här blir lille Leif på sätt och vis grovarbetaren Gustavs projekt. Sedan valde Leif förstås en helt annan väg, men blev ändå professor.

Kanske är gränsen fin mellan stöd, krav och att bli sin förälders projekt. Men hamnar man där, på projektstadiet, då vill i alla fall inte jag vara med längre.

ÅSA CHRISTOFFERSSON