Jag känner igen stämningen från 1930-talet. Jag känner igen ideologin. Jag känner igen idéerna. Anders Behring Breivik är fascistoid. Det här handlar om ideologi och det är ideologin som är sjuk.

Den som säger så är inte vem som helst. Det är Hanna Dahlgren och hon vet vad hon talar om. Hon var med. På vänster arm har hon tatueringen från Auschwitz kvar, nr 81 901. Hon växte upp i Polen i en judisk familj. Alla utom hon mördades i Förintelsen. När hon kom till Sverige med de vita bussarna 1945 var hon bara 19 år. I samma ålder som många på Utöya.

Efter min krönika förra veckan om rättegången mot massmördaren Breivik hörde jag en vänlig röst i min telefonsvarare. Det var Hanna. Några dagar senare satt jag och fotografen Jeppe i hennes och maken Nils trevliga lägenhet i Linköping med en kopp kaffe. Surrealistiskt långt från hennes upplevelser som tonåring under nazitiden. Nu känner hon igen tankegångarna hos Breivik. Tyvärr, säger Hanna, jag får ont i magen när jag tänker på det.

Då var det judarna som skapade allt dåligt, som måste bort. Nu är det muslimerna.

Den tanke som bar Hanna genom de omänskliga åren med tortyr, mötet med dr Mengele och Auschwitz var att hon visste att nazisterna hade fel.

Hanna säger: "Judarna var inte smutsiga, inte elaka. Jag har aldrig träffat en människa som har överträffat min pappa när det gäller att vara helgjuten, så nazismen kunde inte vara annat än fel, jag visste ju hur det var."

Själv har jag ända sedan första rättegångsdagen retat mig på Breiviks uttalande att han är en representant. "Jag står här som representant för norska och europeiska antikommunistiska motståndsrörelsen", sa han. Och jag tänker - du representerar inte någon, din mördare! Tro inte att vi står bakom dig.

Hanna får mig på andra tankar. Hon säger: Hitler tyckte också att han var representant. Och det var han. Jag tycker att Breivik är det också. Han är en representant för den renrasiga fascismen. För en stämning i tiden. Han ska också representera det han har gjort.

Har den där otäcka, farliga stämningen blivit värre de senaste tio åren? Jag vet inte, säger Hanna, men den är öppnare.

För er som inte vet kan jag berätta att Hanna varit psykopterapeut i Linköping i 40 år, väldigt, väldigt uppskattad, närmast legendarisk. Att få sitta här och höra henne dela med sig, känns som en stor förmån. Nu pratar vi om offren, de anhöriga och de överlevande.

Hanna säger: "Jag identifierar mig med dem, som om det vore jag. Jag upplever allt igen."

Och: "Tro inte att det går över. Man ska se världen som den är. Och benämna även det onda. Det här att vända blad... nej, man kan inte överleva, livet blir aldrig det samma, men man kan leva MED det man varit med om."

När Hanna varit i Sverige bara något år eller så började människor säga, nej, men glöm det där nu, usch vi pratar om annat, nu ska vi ha trevligt, det är så länge sen. Men behovet av att berätta och att andra VILL veta är så stort. Det vet Hanna både från sig själv och sitt yrkesliv.

"Förlusten och sorgen är alltid kvar", säger Hanna, "men jag är beviset, man kan leva och ha ett bra liv".