Krutovs tränare kallade honom "Den lilla stridsvagnen" på 1980-talet, då han var en av världens bästa hockeyspelare, en i den röda superfemman med CCCP på bröstet. Det var Makarov, centern Larionov, backarna Fetisov och Kasatonov och så Krutov, hård som en murbräcka, tålig som en boxboll. Ett geni på isen.

De andra fick fortsatta karriärer i NHL och annorstädes, Fetisov till och med som idrottsminister.

Men inte Krutov.

Det visste inte jag, fotografen Bernt-Ola Falck och tolken Konstantin Ivanov då vi gjorde reportage i Moskva 1998 (björnbilden som jag skrev om 19/5 togs på samma resa). Vi ville bara intervjua en hockeylegendar, och Krutov var den som ställde upp i arméklubben CSKA:s stora ishall. Vi var nog en smula nervösa. Väntade oss fast handslag och utstrålning som ett kärnkraftverk. Lite stenmarkskt, kanske.

Krutov syntes knappt.

Han var prydligt klädd i grå flanellbyxor och polo, ganska rund men inte sliten eller på dekis.

Hans vackra ögon bottenlöst sorgsna och närmast ängsliga.

Han var andratränare i CSKA:s farmarlag och återigen major i ryska armén (som alla idrottsmän förstås bara på papperet), vi uppfattade det mer som ett nödjobb efter den sorgliga utlandskarriären. Ingen kom fram och hälsade eller nojsade med honom medan BO plåtade. Han bara stod där, blick stilla.

När han spelade en säsong i Vancouver Canucks trivdes han inte alls, berättade han, så fåordigt och tyst att Konstantin nästan hade svårt att höra vad han sa.

"I sovjetiska landslaget och i CSKA spelade vi kombinationshockey, i NHL handlade det bara om statistik och detaljer", sa han. Han fick en våning, som han skulle möblera själv. Där satt han. Nu efteråt tänker jag på Zlatanbiografin, där fotbollsstjärnan berättar om ensamheten under första tiden som proffs i Holland. Men Krutov lärde sig aldrig engelska, aldrig att leva på egen hand. Lagkamraten Larionov var också där, men det hjälpte inte. Hemma i Sovjet brukade de vara på läger större delen av året. Det gillade Krutov.

Något bättre tyckte han att det var i Östersund och Brunflo, "där kände jag mig inte övergiven eller bortkommen", där han spelade flera säsonger i division 2 och 3.

Nu var han 37 år, fortfarande en ung man, och hade fru och två söner, bra lägenhet och ekonomi. "Jag kan inte säga att jag är mycket välbärgad, men jag har heller inga problem", halvviskade han.

Enda gången han fick en glödflaga i rösten var när han talade om att rysk "hackey" skulle återfå sin strukturerade spelstil, "så som vi spelade", och ta guld igen.

Annars var han inget utan sitt sovjetiska sammanhang. Absolut inget.