I 15 år har ofrivillig barnlöshet klassats som en sjukdom av världshälsoorganisationen WHO, men under dessa år har gränserna förskjutits flera gånger om. Vi har tagit ställning till inseminationer, provrörsbefruktningar och adoptioner, men en vit fläck återstår: surrogatmödraskapet. Där saknas såväl forskning som internationellt regelverk.

-Man kunde tro att om någon ger dig ett barn skulle du vilja veta så mycket som möjligt om villkoren för den personen. Men västvärlden har hanterat situationen tvärtom. Man försöker skydda det privata, vara så anonym som möjligt och ha så lite kontakt med surrogatmödrarna som möjligt, säger den indiska sociologen Amrita Pandes.

Autentiska röster

När hon och skådespelarna Mia Ray och Ditte Maria Bjerg kliver fram på Riksteaterns scen luktar det bokstavligen curry. "Made in India - Notes from a babyfarm" är ingen vanlig teaterföreställning, snarare ett diskussionsmaterial där de autentiska rösterna kommer i första hand; såväl barnlösa västerlänningar som indiska kvinnor och deras anhöriga - allt utifrån Amrita Pandes forskning.

Det är sex år sedan hon påbörjade sina fältstudier på den då enda indiska kliniken inriktad på surrogatmödraskap, i Gujarat, "Denim capital of India". I dag är doktorsavhandlingen klar och de indiska fertilitetsklinikerna är fler än 6 000. Det finns researrangörer med namn som Medical tourism India, som syr ihop paketresor för barnlösa: "Om du står för ägg och spermier så ordnar vi resten, inklusive en resa till Taj Mahal".

-Det är inte produktivt att bara se till den moraliska aspekten, som den europeiska forskningen har gjort. I stället måste vi föra en global dialog, det är en fråga som Indien inte kan lösa på egen hand. De internationella regler som finns för adoptioner behövs även i surrogatbranschen, menar Amrita Pandes.

Bor på internat

För en graviditet får de indiska kvinnorna lika mycket betalt som en textilarbetare får under 4,5 år. De lovar fertilitetskliniken att inte ha sex under graviditeten, de ska vila under graviditeten och de hormonbehandlingar de genomgår, samt helst inte röra barnet efter förlossningen. "Det är en mycket ömtålig process, som en glasbaby vi måste vara rädda om", säger en kvinna på fertilitetsklinikens internat.

-De tränas till "goda" surrogatmödrar, berättar Amrita Pandes, som ser kvinnornas rättigheter som den viktigaste frågan.

Under resans gång har hon själv hunnit bli mamma, något som hon trodde skulle få henne att se annorlunda på saken.

-När jag kom tillbaka till kliniken 2011 var jag i sjunde månaden. Kvinnorna där ordnade en babyshower för mig. Mina åsikter ändrades inte, däremot förändrades kvinnornas syn på mig. Tidigare såg de mig som ung och oerfaren, nu berättade de mer öppet om hur deras kroppar påverkades.