Ett trevåningshus är den huvudsakliga spelplatsen för Johanna Mos debutroman, "Får i mig mer liv än jag är van vid". Pjäserna utgörs av hyresgästerna: en excentrisk Sonja, ett älskande och grälande och omsider separerat par, en kärnfamilj som väntar tillökning, han den tyste mittemot som äter makaroner och pizza och spelar dataspel.

Över allt vakar Anna, eller rättare sagt det berättarjag ("Jag heter Vilja") som bryter sig ut och försöker skaka av sig de 36 "åren som Anna".

Jaget blir en luftande utan kropp, lämpad för uppdragen som inkräktare och förföljare. Och kortromanens grundämnen kan sägas vara försagdhet, blygsel, ensamhet. Längtan efter att få höra till och "leva bland människor", om så bara i den enahanda vardagen.

Men hur skall den tystlåtna Anna bryta instängdhetens mönster och den livslånga känslan av att vara bortstött, utanför. I korta gråa reminiscenser och vassa skärvor anas ett mobbat barn, utan vänner i klassen. Jaget följer henne till skolan - typiskt nog har Anna blivit lärare - och osynligheten i fikarummet. Likt en god fe puttar jaget henne i riktning mot Jasmine, en kollega och presumtiv vän. Och omsider mot han den tyste.

Johanna Mo har skrivit en roman som står sagan och dramatiken nära. Den kan tyckas vara alltför begränsad i omfång och innehåll, samtidigt som den i kraft av den stiliserade formen och det tyglade språket fungerar mycket väl inom stoffets snäva ramar. Det finns en kongruens mellan material och uttryck som övertygar om författarens potential.