Åsa Sarachu (red): Är de här för att stanna nu? - teaterarvets akilleshäl. Rosenlarv förlag.
Alla med det minsta teaterintresse känner till Ibsens "Ett dockhem". Men en minst lika bra pjäs från samma tid på samma tema, men ur kvinnans perspektiv, är "Räddad" av Alfhild Agrell. Den är helt okänd och spelas sällan på gränsen till aldrig.
En rad kvinnliga författare som Alfhild Agrell, Anne Charlotte Leffler, Helena Nyblom, Maria Jotuni, Victoria Benedictsson och Frida Stéenhoff spelades flitigt (en del oftare än både Strindberg och Ibsen) och fick goda recensioner när pjäserna var nyskrivna i slutet 1800-talet.
Men sen har de valts bort av manliga kritiker och teaterchefer på ett sätt som måste ses som både skamligt och systematiskt.
Teatern och litteraturhistorien har sannerligen haft dubbla kvinnofilter. Dels genom att kvinnorna så fort de bildade familj överväldigades av familjeplikter. Dels av en urvalsprocess där de kvinnliga verken valts bort.
Under tiden 2006-2009 kom en våg av teaterprojekt som fokuserade på kvinnlig dramatik, som oförtjänt råkat ut för den patriarkala förtryckarglömskan.
I ett av projekten, Spets, hade Östgötateatern en central roll och deras chef Johan Celander var en hedersamt pådrivande aktör och gjorde vår teater till en viktig scen.
Man valde pjäser från den tid då repertoaren (även de pjäser som skrevs av manliga författare) strävade efter att sätta samhällsproblem under debatt. Fast mycket hänt med jämställdheten finns det ännu mycken relevans i frågor som maktrelationer mellan könen i familjen och samhället i stort.
Vi är vana att se den tiden genom de manliga författarnas ögon. Dessa partssynpunkter från manligt perspektiv har blivit normalitet och sanning. Som alltid ger ensidigheten en falsk bild.
Bakgrunden till flera av projekten med undanskuffade kvinnliga dramatiker presenteras i boken "Är de här för att stanna nu?". Texterna är skrivna av dem som var med.
Här presenteras tankar och drivkrafter på ett lättsamt och läsvärt sätt. Vi får många exempel på hur kreativa och vidsynta entusiaster kan kanalisera sin välbefogade ilska till konstruktiva projekt och mycket bra teater.