En av mina kvinnliga släktingar har den charmiga vanan att för sig själv i tanken ordna upp olyckliga slut i böcker eller filmer till önskat resultat.

I Veronika Malmgrens (född 1982) lika eleganta som vemodiga lilla debutbok "Gracie" bjuds det på sådant läsarutrymme i slutet. Stilmässigt målar Malmgren heller inte med stora penslar eller tar i med stora känslosläggan.

I stället flyter berättelsen fram i en slags isbergsteknik där dialog och beskrivning av händelser ger rymd, aldrig får vi veta vad någon tänker eller känner om de inte säger det själva. Så antyds till exempel en spirande kärlekshistoria eller en moders depression.

Artikelbild

Boken handlar om den unga svenska Klara. Hon har rest till USA för att gå på college i ett år i en liten stad i Kansas.

När boken börjar är det tre månader kvar och i den allt mer tilltagande hettan vecka för vecka försöker hon och bästa kompisen Pene- lope att inte tänka för mycket på att Klara snart måste åka hem.

Ofta gör de små utflykter med Penelopes bil, Gracie - en klassisk amerikansk symbol för ungdomlig frihet och framtid, men hur långt kan egentligen Penelope komma, bort från hålan hon bor i? Hur ska hon klara sig utan Klara?

Det är ingen vågad gissning att författarens egna erfarenheter någonstans ligger till grund för historien, men det spelar ingen roll.

Det finns mycket att tycka om i "Gracie": Levande människor, ett hett landskap med blixtar vid horisonten och så den hela tiden närvarande känslan av att tiden rinner iväg.

Det är en högklassig berättelse, om att vara ung, om vänskapens och kärlekens kemi, om kulturskillnader och det som binder samman och att tvingas säga hej då.

En klockren debut av en författare som redan har hittat en egen röst, med ett grymt gehör för livet och mänskliga nyanser.

PETER ÅKESSON