"Vi ror säkert ut i natt", säger Bárdur till sin vän, den namnlöse huvudpersonen kallad pojken, i isländske Jón Kalman Stéfansson roman "Himmel och helvete".
Natten är en olycksbådande vårvinternatt för hundra år sedan på Island. Båtens mål den ändlösa, outgrundliga Atlanten där fattiga fiskare i öppna båtar trotsar ovädret och hoppas fånga torsk, mycket torsk.
Räddare i nödenUtlämnade åt det stormande havet har vännerna Bárdur och pojken åtminstone en gemensam räddare i nöden: poesin. Närmare bestämt John Miltons visionära 1600-talsverk "Paradise Lost", som Bárdur gärna citerar ur när vädret är hårt och livet är kärvt.
Och kärvt är livet genomgående i den fattiga fiskarbyn på Islands västkust. Den föräldralösa pojken kommer denna Atlantnatt att förlora sin närmaste vän. Men just för att livet är så grymt rymmer det ögonblick av överrumplande skönhet.
Förödande skön prosa"Himmel och helvete" är en driven, melankoliskt romantisk roman skriven på en förödande skön prosa. Det vilar ett gammaltestamentligt skimmer över Stéfanssons språk som också hämtar kraft ur den isländska sagalitteraturen.
Stéfansson vann många förundrade läsare med sin första bok på svenska "Sommarljus, och sen kommer natten". Själv kan jag tyvärr inte stämma in i lovsången.
När jag läser "Himmel och helvete" blir jag mer och mer störd, och oberörd, av berättelsen.
Något står i vägen: språket - det alltför vackra språket.
Blir entonigt!Stéfanssons prosasnickrande är imponerande, men i längden alltför utstuderat. Alltför sött, mer exakt sockersaltat. Skinande formuleringar staplas på varandra och resultatet blir jämntjockt. Romanens alla visdomsord blir förnumstigheter.
"Himmel och helvete" skorrar inte direkt falskt, men dessvärre heller inte rent. Molltonen blir framför allt entonig.