Bara i Italien är en politiker som Silvio Berlusconi möjlig. Det är Kristina Kappelins tes i hennes bok "Berlusconi - Italienaren". I andra länder skulle väljarna aldrig kunna tänka sig att välja en storföretagare till en ledandepost i politiken, tror hon .
Jag är inte så säker. I New York sitter en mångmiljardär i mediabranschen som borgmästare och han nämns också som möjlig presidentkandidat. Till och med i Sverige var Volvochefen P G Gyllenhammar år efter år landets mest beundrade man och ledande folkpartister försökte övertala honom att bli partiledare.
Snart störtad?Sanningen är nog den att det inte är för att de skulle vara chanslösa som finansmännen avstår från en politisk karriär utan helt enkelt för att de tycker att demokratin är alltför jobbig och ger för litet personlig makt. Sant är däremot att Berlusconi kunnat använda sin politiska roll till att avvärja flera besvärliga rättsprocesser. Frågan är bara hur länge till. Mycket tyder på att han kan bli störtad inom bara någon vecka.
I myten om Berlusconi - som Kristina Kappelin ansluter sig till - har han genom att kontrollera tv-mediet kunnat styra den italienska opinionen för sina privata syften. Säkert har hans styrning av tv-utbudet hjälpt honom. Men om inte ens diktatorerna i de forna kommunistländerna kunde förmå sina medborgare att acceptera den verklighetsbild de ville förmedla så har knappast Berlusconi heller kunnat det.
SchablonbilderÖverhuvudtaget tycker jag att Kristina Kappelin alltför mycket hemfaller åt schablonbilder både av det italienska samhället och av italienarna. Hon påstår till exempel att italienarna har ett totalt förakt för politikerna. Men hur förklarar hon då att inte mindre än 78 procent av dem deltog i förra valet? Det är siffror som politiker i både Storbritannien och USA bara kan avundas.
Jag tror att verkligheten i Italien och bakom Berlusconis karriär är betydligt mera komplicerad än i den bild som förmedlas i Kristina Kappelins bok.
ERNST KLEIN