Justin Cronin: Flickan från ingenstans

Sommar och skräck går finfint ihop, och jag trodde stenhårt på att "Flickan från ingenstans" med sina 900 sidor skulle vara 2011 års bästa sommarläsning.

Det börjar också gripande, med den lilla Amy Harper Bellafonte som föds i Iowa efter en tillfällig förbindelse mellan den tonåriga servitrisen och charmören på genomresa.

Amys mamma har vaga drömmar om ett bra liv, men de kommer på skam när morfar dör och pengarna tryter och allt går åt helvete. Den före detta servitrisen blir nattstäderska och så småningom prostituerad, tills en kväll då hon skjuter en våldsam kund i huvudet och sedan lämnar sin lilla flicka hos ett nunnekloster.

Så långt är det deprimerande bra, särskilt Amys möte med nunnan Lacey från Sierra Leone som har sin egen fasanfulla historia bakom sig.

Det finns massor av folk i denna bok: FBI-agenten Wolgast, med ett dött barn och kraschat äktenskap, den dödsdömde Antony Parker med en intelligenskvot på cirka 80, en samling sexualförbrytare, och några forskare som ofrivilligt övergått till att vara försöksdjur. Fladdermusbitna!

Problemet är att alla inte är intressanta. Framför allt är spåret med den militärt bevakade forskningsstationen urtråkigt. Alla dessa statskonspirationer med hemliga vapenprojekt på öde ställen - de slutade vara spännande redan på "Arkiv X":s och Buffys tid, och ett tag var det nära att jag la ifrån mig boken.

Men jag kämpade på, tillsammans med de få överlevande människorna efter att militären utvecklat vampyrer/pyrer/viraler som dödat i princip hela Nordamerikas befolkning.

Och det blir okej igen, jag gillar ju post-apokalyptiska skildringar. Mer än okej blir det dock inte, och jag kommer på mig själv med att längta efter en omläsning av Octavia E Butlers "Parable of the Sower" istället.

Justin Cronin har sina ljusa stunder, framför allt i dagboksanteckningarna från de överlevande. Men större delen av persongalleriet - även flickan Amy - blir aldrig mer än typer, och då håller det inte.

Cronin borde ha satsat mer på djupet än på bredden.

Det mänskliga psyket är alltid mer spännande än de okända monstren, framodlade eller ej.