Vad är det med glädjen som gör den så svårfångad? Vad är det som så ofta gör den platt och ointressant i konstnärliga skildringar? Varför är det först när glädjen växer ur ett problem eller en kris, när den kliver ut ur en mörk skugga, som den kan angå oss på riktigt allvar?

Ibland tror jag att det är för att vi i denna framgångskultur lurar oss själva, och inte minst våra barn, med att glädjen är livets normaltillstånd. Är du inte glad, mår bra och har skrattet, humorn och livslusten på plats, då lever du helt fel. Då hackar livsmotorn och ny olja måste in i systemet. Men när allt är positivt och livet har ett lyckans skimmer då är allt bara som det ska och det är inget att skriva hem om, eller värt att göra en film, en tavla, en låt eller för all del ett seriealbum om.

Tredje delen i Mats Jonssons självbiografiska serieprojekt heter "Mats kamp" och den börjar där, i glädjen. Framgångsrik serietecknare har hittat kärleken. Lever fattigt men glatt på Söder i Stockholm. Och följaktligen blir första halvan av boken ganska tråkig i sin puttriga nöjsamhet.

Det är först när dottern Ellen kommer och lyckan grumlas av sömnproblem, tidsbekymmer och par- tristess som det bränner till i "Mats kamp" då blir det mer "kamp" än "Mats", om uttrycket tillåts.

Då lyckas Mats Jonsson också på ett sinnrikt vis sätta fingret på den där märkliga tudelade känslan det ofta är att vara förälder i dagens samhälle. Dels ska livet levas, karriären skötas, självförverkligandet fortgå men samtidigt ska allt komma i andra hand efter barnet. Och han visar också att trots den stora lyckan ett barn är så kan pressen det innebär att bli förälder klämma hål på både det egna jaget och det "vi" som man en gång haft i ett kärleksförhållande.

Mats Jonsson viker inte en tum när han tecknar sig ner i det hålet och då är "Mats kamp" som allra bäst.