I en lägenhet i Neapel år 1889 sitter dramatikern och prosaisten Anne Charlotte Leffler och väntar. Hon har lämnat maken Gustaf Edgren och societetslivet i Stockholm. Gjort Berlin, Rom, Paris - Europas kulturliv sjuder. Besökt Nordafrika, och mött den stora kärleken i Italien.
Och nu väntar hon.
"Väntar på vaddå? Skilsmässan ? Nullité du marriage". Befrielsen från äktenskapet som "aldrig var fullbordat". Hon är (kanske) lycklig, men livet har blivit intressantare än skapandet.
Hon är fortfarande en kändis, och Ibsen håller hennes författarskap högt. Är hyllad, men också avskydd av sådana som Strindberg, för sin skarpsynta, radikala realism, feminism, socialism.
Det är nu, sommaren 1889, framtiden avgörs. Efter knappt 200 sidor i Tove Lefflers roman "Den kärleken" (efter en pjäs från 1891), är den fyrtioåriga huvudpersonen Anne Charlotte verkligen ute på "det frie hav", känner "trång horisont/öppen horisont".
Ska hon konvertera (hon, den inbitna ateisten!) och gifta om sig med den tio år yngre hertigen Pasquale del Pezzo. Eller leva som "fri kvinna"?
Hon väljer ett nytt äktenskap, men fortsätter att skriva, och 1892 föds sonen Gaetano. Fyra månader efteråt tar en brusten blindtarm hennes liv.
När Tove Leffler mer än ett sekel senare tar rygg på sin avlägsna släktings sista turbulenta år, ger tekniken ett splittrat intryck. Som föremålet självt.
En lång resa gestaltas, konkret och själsligt, kronologiskt uppbruten och intimt färgad av relationer, inte minst med vännen Sonja Kovalevsky, Sveriges första kvinnliga professor (i matematik), och av skrivandet och karriären.
Och av kärleken, den kärleken.
En inlevelsefull, vacker, problematiserande och dialogisk/scenisk roman. Där den yngre författaren tar rollen som nutida följeslagare och resonör. Medan den äldre flitigt (!) bidrar med autentiska utdrag, avskiljda med fet stil, kursiveringar och parenteser (se ovan).
Effekten är slående, om än typografiskt förvirrande.
Fotnot: "Den kärleken" ingår i samlingen "Tre komedier" (1891). Där ingår även "Familjelycka" som 2007 sattes upp av Östgötateatern inom Spetsprojektet att lyfta fram bortglömda kvinnliga dramatiker.