Kristian Lundberg: Och allt ska vara kärlek. Ordfront.

I Kristian Lundbergs "Yarden" från 2009 återvände huvudpersonen Kristian tillbaka till de arbeten han haft tidigare, innan han slog igenom som poet och författare. Tvingad av skulder och kronofogde tog han alla okvalificerade arbeten han kunde få och orkade med.

Det var så han hamnade på "Yarden", hamnområdet i Malmö där han och hans kamraters uppgift bland annat var att flytta fabriksnya bilar. Arbetet är enformigt och själsdödande, de övervakas, ifrågasätts och tillbringar en stor del av tiden utomhus, i bilarna får de aldrig söka skydd undan kyla, blåst eller hetta.

Tyngdpunkten ligger på dessa bemanningsföretagens arbetare, deras ofrihet, det blir en slags samtida arbetarlitteratur, författaren kan inte låta bli att berätta, även om arbetet aldrig var tänkt som något wallraffande.

Samtidigt handlar boken om uppväxten, hur han och syskonen levde i ett slags ingenmansland med sin psykiskt sjuka mor och en bortflugen far som inte vill kännas vid dem. Vägen till att Kristian slutade gå till skolan, småbrott, drogberoende och regelbundna kollapser under ungdom och uppväxt tycktes som förutbestämd.

Uppföljaren "Och allt ska vara kärlek" kallas fristående, men att ha läst "Yarden" ger mycket mer.

Boken tar på sätt och vis vid där den förra slutar när Kristian en dag lämnar Yarden för gott. Grindarna slår igen bakom honom, han har insett att han är fast i ekorrhjulet och totalt ofri. Arbetet där är motsats till trygghet, ingen vet när de får jobba nästa gång - och den som krånglar, eller misstänks ställa till med något, rings inte in.

Författarens tanke var att boken skulle handla om hur kärleken återvänder till Kristians liv. Hur han återser K, efter 16 år, förhållandet då gick under på grund av hans missbruk, men de upptäcker att de faktiskt fortfarande/återigen älskar varandra.

Men boken blir inte en ren kärleksberättelse. Skildringen av den nyuppväckta kärleken stannar vid några skisser. Delar av samtal, intimitet, hennes kropp, värme... Trots, eller kanske tack vare detta, förstår vi ändå kärlekens innersta och sanna väsen, kärlekshyllningen finns där.

Hela romanen löper fram i ett ständigt nu. Författaren skriver ideligen: jag ska berätta, jag ska berätta om kärleken, hur det var. En cirkelrörelse som ger ett så starkt liv, en besvärjelse som verkar nödvändig för att författaren ska hitta framåt, söka sig till färdiga meningar.

Motiven från "Yarden" återkommer, hur han blev den han är, sökandet efter vad han var. I själva verket är det en bok om frihet, både själslig och kroppslig och om kärleken som en stor nåd. Och om skrivandets makt och kraft, också för avsändaren själv.

Ja, lyckligtvis återvände Kristian Lundberg igen till det arbete han är ämnad till, författandet. Han är just nu den bästa och den viktigaste samtidsskildraren på svenska. Hans vackra, vemodiga och poetiska prosa, här i kombination med äkthet, kapitalistkritik och arbetarlitteratur, känns lika unik som nödvändig. Jag läser väldigt, väldigt gärna en fortsättning inom kort.

PETER ÅKESSON