Det måste ha varit en mardröm att skriva baksidestexten till den här boken. Att med en smart och snärtig text på några få rader beskriva djupet i denna roman och samtidigt sälja in den till oss läsare. Det är ingen överraskning att det blivit så fel som det blivit. Läser man bara det som står på pärmens baksida tror man att detta är en bok om hur barnaga kan dela upp människor i för eller emot. Men "Örfilen" är så mycket mer. Det är inget mindre än en psykologiskt fulländad djupborrning rakt ner i den australiensiska medelklassens själ.

Christos Tsiolkas har som öppet homosexuell invandrare alltid haft ett naturligt utifrånperspektiv och varit i underläge. Om det är detta som gjort honom till en betraktare med ögon extra känsliga för nyanser ska jag låta vara osagt, men det kan nog vara så. Med tre tidigare romaner, ingen översatt till svenska, har han förfinat sitt berättande till magnifik prosa med en detaljrikedom som skapar liv i varje mening. Varje kapitel har en egen röst då de berättas utifrån någon enskild av romankaraktärernas perspektiv. Perspektiven är skilda, rösterna fascinerande olika, men skärpan i berättandet hela tiden densamma.

I centrum står en örfil. En vuxen man vid namn Harry ger Hugo, tre år, en hurring på en grillfest och utifrån denna händelse skrider Christos Tsiolkas till verket och leder oss på vandring genom en kall, rasistisk, egoistisk och synisk samtid. Det låter kanske deprimerande, men det är det inte. Hoppet finns där i de nära relationerna och viljan att nå varandra. Örfilen fungerar som en förstorande spegel. Vågar du se med öppna ögon finns det mycket att känna igen.