"En lång vinter" blev faktiskt min första egentliga läsupplevelse av irländaren Colm Tóibín. I flera år har jag varit på väg, men inte kommit till skott. Tre romaner finns på svenska: "Flammande ljung" och "Natten utanför" - samt "Mästaren", om den amerikanske författaren Henry James. En bok som jag i skrivande stund precis börjat grotta ner mig i.

Lika bra, fast stilmässigt annorlunda, åtminstone i jämförelse med pastischerande "Mästaren", tycks Colm Tóibín vara som novellist, och nog är det synd att förlaget inte vågat (?) satsa på en utgivning av hela den novellsamling från 2007 där "En lång vinter" ingår: "Mothers and sons".

På klar, liksom renad prosa, briljant översatt av Erik Andersson, berättas här historien om en familjs sönderfall i en liten by i spanska Pyrenéerna, någon gång mot slutet av 1950-talet. Ett arkaiskt ödesdrama, som mot en fond av kärv isolering och nyckfull natur kretsar kring en mors försvinnande under en kraftig snöstorm, och det ständigt avbrutna sökandet efter henne.

Med den alkoholiserade moderns brådstörtade uppbrott, troligen initierat av att yngste sonen nyligen tvingats iväg på en tvåårig militärtjänstgöring, förändras spelbrickorna för fadern och den äldre sonen. Tystnaden och den påtagliga frånvaron förskjuts, får nya existentiella laddningar eller innebörder.

Slutet på långnovellen är magnifikt, och symboliskt förlösande.