När kommissarie van Veeteren efter tio böcker lämnade oss läsare i sticket kände jag ett styng av sorg. Den vindpinade, fiktiva platsen Maardam var en idealisk fond för Nessers lätt ironiska berättarstil och tidigare bifigurer bland poliserna, som Münster och Moreno, hade börjat få skarpare konturer. Jag ville ha mer.

Det känns inte lika jobbigt att nu skiljas från Gunnar Barbarotti, kriminalinspektören från Kymlinge. Förutsatt då att Nesser inte lägger av helt. På senare år har jag haft större utbyte av hans fristående romaner "Maskarna på Carmine Street" och - än mer - det lyckade litterära experimentet "Himmel över London".

I den sista boken i Barbarotti-kvintetten möter vi en trött och uppgiven polisman. Hans hustru har dött och han är tillintetgjord av sorg. Hans chef ger honom ett lagom engagerande fall, som ska få honom tillbaka på banan. Gåtan handlar om Arnold Morinder, som försvann på sin blå moped en dag för fem år sen. Och dennes sambo Ellen Bjarnebo, styckerskan från Lilla Burma, som suttit elva år på Hinseberg efter att ha dödat och styckat sin förste make.

Barbarotti tar itu med uppgiften. Men det går trögt med utredningen. Väldigt trögt. Det går dessvärre även trögt att läsa.

Nu är det inte den yttre dramatiken som är Nessers styrka. Det är det inre förloppet som engagerar honom. Hur hans poliser jobbar mot att hitta det dolda mönster, som ska leda dem till svaren på vem, hur och varför.

Jag är svag för Nessers språkbehandling. Här finns en godmodigt tonfall, kryddat med lätt ålderstigna favorituttryck. Ingen Nesser-roman utan adjektivet "luguber".

Plus också för den milda ironin. Samt den speciella humorn, när den inte står i vägen för de mer djuplodande resonemangen om rätt och fel, moral och omoral, som är Nessers egentliga ärende. Men den här släpiga storyn kan inte ens en mästare som Nesser rädda.