Joan Didion är amerikansk författare, journalist och essäist, född 1934 i Sacramento. 2006 utkom på svenska den självbiografiska "Ett år av magiskt tänkande"; en bok där hon berättar om den första tiden som änka efter sin make sedan närmare fyrtio år. Under tiden den boken kom till, avled även parets dotter Quintana.

Det är alltså en kvinna märkt av både år och djupa sorger som möter läsaren i "Blå skymning".

Berättelsen gestaltar med små medel, naket och rörande, historien om en ung kvinnas, ett älskat barns, liv och död, och därjämte hennes mors åldrande.

Ett åldrande som hon står närmast handfallen inför. Hon trodde inte att det skulle hända henne.

När det ändå händer - skörheten, sjukdomarna - är hennes första reaktion rädsla.

Tidens gång och livets obevekliga flykt har beskrivits förr. Vår skräck för förgängelsen och det oundvikliga, det enda riktigt säkra vi vet när vi går in i en nära relation; att en dag, en natt eller en tidig morgon, ska vi mista varandra.

Men Joan Didions sätt att gestalta, med en berättarstil som närmast kan kallas minimalistisk, i korta klara satser och med vad som känns som en total självutlämnande ärlighet, går rakt in i hjärtat.

Extra starkt blir det när man kan känna i berättelsen, inte bara genom orden utan nästan fysiskt genom själva textens struktur och uppbyggnad, den gamla kvinnans rädsla för att tappa kontrollen över sitt liv.

Upprepningarna, fastslagandena; så här är det, det här var faktiskt vad som hände, jag vet det, jag minns det.

Nödvändigheten i att minnas, att faktiskt minnas precis som det var. Babyn Quintana, den lilla flickan, bruden med en doftranka instucken i hårflätan.

"Sedan hon fötts hände det aldrig mer att jag inte var rädd", skriver Didion om sin dotter. Kärlek, förlust, fruktan. Tre ledord för denna vemodiga betraktelse över föräldraskap, sorg och åldrande.

Anna Rudberg-W