Det är mörkt i Knausgård-land. Fjärde delen av "Min kamp" utspelar sig till största delen i ett litet kustsamhälle långt uppe i norra delen av Norge, där den 18-årige Karl Ove arbetar som lärarvikarie ett år. Det är den del av världen där solen aldrig visar sig under långa perioder. Runt omkring de få människorna bara havet och bergen.

Den unge Karl Ove Knausgård som beskrivs ägnar sig framför allt åt två saker: alkohol och kvinnor. Fyllorna och de hastigt uppflammande och snabbt slocknande förälskelserna är minst sagt många i den här boken. Blicken fastnar ständigt på unga kvinnors kroppar, ögon, rörelser.

Karl Oves stora problem är att han inte har begått sin sexuella debut. Misslyckandena på det området plågar honom ständigt. När den egentliga sexdebuten till slut sker krossar Knausgård effektivt allt romantiskt skimmer - han skriver ner sig till en rå, ganska motbjudande verklighet.

Artikelbild

Ja, det är mörkt hos Knausgård den här gången. Den yttre exilen motsvaras av en växande inre; ensamheten och isoleringen förstärks inte minst av det kopiösa drickandet med efterföljande minnesluckor och ångest. Verklighetsuppfattningen är ibland i oroväckande glidning.

Karl Ove Knausgård knyter i den här delen tydligt an till en litterär tradition. Redan på andra sidan nämner han böcker han tyckte om vid den här tiden, Ulf Lundells "Jack" till exempel. Det handlar om en frihetslängtande ung man med författarambitioner, på flykt från konventioner och samhällsnormer. Men samtidigt trängd av krav på försörjning och den anpassning ett socialt möjligt liv innebär. Och alltså med ett allt mer uppenbart mörkt stråk bakom frihetens fasad.

Att han så tydligt pekar på litterära förebilder är också en fingervisning om att "Min kamp" över huvud taget bör förstås som ett konstnärligt verk och inte som en oreflekterad återgivning av en verklighet.

I de två första delarna av sitt monumentala självbiografiska projekt kopplar Knausgård ett hårt grepp om sin läsare. Väl fast slutar man inte att lyssna, trots att de två följande delarna inte är lika starka. Ska man agera petig smakdomare sätter jag dock den här delen före trean.

Artikelbild

Men det spelar inte så stor roll. Knausgård skriver inte sex olika romaner utan en. Och fascinationen består. Knausgårds öppna blick och paradoxala livsbejakelse bär läsaren genom textmassorna.

Konturerna klarnar allt mer, men först vid slutet kan man se och ordentligt bedöma vad Karl Ove Knausgård egentligen har gjort.