Sofia Rapp Johanssons nya bok "Kyss mej lycklig" utgör en fortsättning på en berättelse om en flickas uppväxt i helvetet, med droger och övergrepp. Jag har (ännu) inte läst hennes två tidigare böcker, debuten "Silverfisken" (2007) och "Tills skulderbladen blivit vingar" (2009). Men en snabb titt på Google bekräftar min starka känsla efter att ha läst höstens bok; Rapp Johanssons författarskap är så här långt ingenting mindre än en personlig guidning genom ett självupplevt inferno.

I infernot bor berättelsens jag, kallat "lilla gumman", dess du, kallat "Älskling", och deras härskare: drogerna. I en parallell dunkel verklighet försöker de skapa hem av gamla kartonger och tidningar, lever i misär, hemlöshet, prostitution; jo, "Älskling" är också "lilla gummans" hallick, som schasar ut henne i snön när suget sätter in. Den vanliga världen finns bara som en dunkelt hotfull bakgrund. Det är "vi mot världen och kärleken mellan oss / blommade som äppelträdet utanför". För "Kyss mej lycklig" är också en kärlekshistoria, en desperat och destruktiv, men också stark. Här blandas förälskelsens rus med drogernas. Mitt i allt finns ett bultande hjärta av "vi".

Den prosalyriska berättelsen interfolieras av utdrag ur patientjournaler som säger borderline, självskadebeteende, lägga i bälte. Till allra största delen utgörs den av ett desperat flöde av ord, där snapshots ur verkligheten blandas med hallucinationer och rusiga, ibland psykotiska, bilder och associationer, naturligt nog inte alltid lätta att följa. I bland kunde orden varit färre, ibland känns ordinflationen nära och jag tror att berättelsen hade vunnit på att kokas ner en del.

Inte desto mindre är det här en av de starkaste och mest omskakande skildringar av missbrukarlivet jag läst på senare år. Och dess största styrka ligger i dess perspektiv, inifrån-perspektivet.

"Bara den som överlever vet vad helvetet har att erbjuda", skriver Sofia Rapp Johansson.

Som, på något sätt, har överlevt.