Anden med den långsmala kroppen, mycket långa halsen, små fötterna och utstickande näbben har på sistone fått konstiga känningar:

- Vem är du - och varför smyger du omkring bakom mig?

- Bra att du äntligen har upptäckt mig, sa Döden. Jag är Döden.

Anden och Döden börjar prata, blir närapå vänner, och när Anden efter ett gemensamt dopp i dammen vill hjälpa Döden att frysa lite mindre (fuktiga ställen är inget för honom), så inser han att ett "sådant erbjudande hade ingen gett honom tidigare".

Under dagarna och veckorna som följer kommer de nära varandra. Sitter till slut mest i gräset. Säger något enstaka då och då. Väntar. Tills den kväll då det är Andens tur att frysa:

- Kan du värma mig lite?

Döden bär Anden ner till floden; lägger en tulpan på hennes bröst, känner sig "nästan lite sorgsen".

Så minimalistiskt utsökt, så ömt och ickeskrämmande sorgligt som den tyske författaren och illustratören Wolf Erlbruch framställer allt det obegripliga som förestår (finns, har varit), har jag sällan upplevt. En sällsamt, märkvärdigt vacker och förunderligt scenisk bilderbok - för alla åldrar - liksom skapad enkom för våra mesta och bästa huvudrollsinnehavare någonsin: Livet och Döden.

Inte överraskande har tidigare böcker av Wolf Erlbruch dramatiserats, även i Sverige. Förhoppningsvis kan någon fri professionell teatergrupp (av dem som fortfarande orkat leva kvar) ta sig an även "Anden, Döden och Tulpanen".