I sexton år har han lett programmet. Och ja, han konstruerar kryssen själv.

- Jag sitter hemma med papper och suddgummi och ett rutat pappar med 10 X 9 rutor och försöker få ihop det. Jag börjar i övre vänsterhörnet, förklarar han.

Ibland tar det en halvtimme att göra ett kryss, andra gånger håller han på fyra-fem timmar utan att komma nån vart. Bra idéer kan poppa upp när som helst. Därför har han anteckningsblock spridda över hela lägenheten.

- Jag kan till och med sträcka ut handen ur duschen och göra en notering ifall jag kommer på något roligt, hjärnan är aldrig helt avprogrammerad, deklarerar han.

Bra skvalradio

En av ambitionerna med Melodikrysset är att göra bra skvalradio. Jo, faktiskt, han uttrycker sig så.

- Jag växte upp med 60-talets melodiradio, och det är jag glad över. Tanken var då att spela olika sorters musik, så att lyssnarna skulle få både det bekanta och något som överraskade. Att Tomas Ledin kom direkt efter Calle Jularbo var själva poängen, minns han.

- Många lyssnar på mitt program utan att kryssa. Och då måste man blanda om man ska hålla kvar publiken. Därför spelar jag manligt och kvinnligt, instrumentalmusik och vokalmusik, nytt och gammalt, Povel Ramel och Adele, och så vidare.

Slitstark programidé

Varför programmet är så älskat, år efter år, törs han bara gissa. Han tonar ner sin egen betydelse. För honom handlar det mindre om hur trevlig programledaren låter.

- Nej, det är själva programidén som är så slitstark, själv har jag väldligt bra betalt för att syssla med min hobby, säger han och skrattar det där bubblande, smittande skrattet, som får stora delar av svenska folket att känna att helgen börjar bra.

I sitt andra radioprogram, önskeprogrammet Da Capo, berättar Anders Eldeman mycket om artisterna. Han verkar ha järnkoll på alla från Ernst Rolf till Helen Sjöholm.

- Jag har ett enormt klipparkiv, säkert tiotusentals tidningsklipp som jag sparat i bokstavsordning. Radions pressarkiv är också omistligt. Men ska jag göra ett program om Brita Borg eller Sven-Bertil Taube slår jag alltid först i mitt eget arkiv.

Vad står det för, att man skriver till dig och önskar musik, nu när nästan allt finns tillgängligt på nätet?

- Nostalgin är en stark kraft. Man vill bli påmind om hur det var då när artisterna var unga och melodierna var nya. Jag kan själv känna likadant när jag hör en låt av Ted Gärdestad, jag minns kompisar från förr och första gången jag blev kär. Sådant. Men musiken i Da Capo är tyvärr inte särskilt åtkomlig för min publik. Den hittar du sällan på nätet. Så programmet behövs.

Kul publikkontakt

Vad är roligast med ditt jobb?

- Lyssnarkontakten, helt klart. Alla mejl och brev jag får. Att möta publiken när vi kör utomhusvarianten på somrarna. Folk kommer med pärmar där de har sparat flera års kryss, man vill visa bilder på hur det ser ut hemma när de lyssnar på programmet.

Surnar folk till om krysset är för knepigt?

- Ja, lite grann. Det ska vara lagom svårt och det är inte alltid jag får till det. Blir det för svårt minskar svaren. Men det får inte vara för lätt heller.

Vilken är den svåraste frågan du ställt?

- Det var när jag sökte efternamnet på den tyske orkesterledaren Bernhard Ette. Vi sprättade brev efter brev efter brev. Men det var på håret att vi fick ihop elva rätta lösningar.

Dyker Bernhard Ette upp igen nu på lördag i Norrköping?

- Nej, han har redan fått sin beskärda del, säger Eldeman och brister ut i ännu ett bubblande radiopratarskratt.