De var kvinnorna som stökade bort och stökade undan, som gjorde pölsan från grunden och som alltid hade en färsk vetelängd att bjuda på till kaffet. Kristina Sandberg vet. Hon har lusläst hushållsalmanackor från 40-talet där hemmakvinnorna rekommenderas ta seden dit de kommer. Är det kutym med tolv sorters småkakor på kaffebjudningarna är det bara att anpassa sig.

Är det verkligen möjligt att vi skulle vara lika fast i sociala förväntningar och rollspel som de var? Lika ofria? Kristina Sandbergs tanke hisnar, men för henne är den självklar.

-De här kvinnorna gjorde det som efterfrågades, det som var normen. De gjorde som man skulle liksom vi i dag gör det som efterfrågas, fast vi inte riktigt kan se vad det är. Vi tror att det är så här vi vill leva. Så tror jag det var för dem också.

Där det bränns

Lätt och engagerat talar hon om sitt enorma romanprojekt. Ibland blir hon ivrig. Hon tycker om sin Maj men som författare vill hon vara där det bränns.

-Jag är passionerat intresserad av Maj. Jag har velat skildra en kvinna som är komplicerad och inte jättesympatisk, jag tänker att det är underordningen som gör att hon inte blir det.

Med sin fjärde roman, "Att föda ett barn", blev Kristina Sandberg omskriven som en av den svenska romanens mest lyhörda psykologiska realister. Hon hade skrivit ett 500-sidigt drama om att som ogift bli gravid på 30-talet. En manlig recensent häpnade över att finna sig fängslad av en text om spädbarnsskötsel och hushållsarbete.

-"Du skriver ju om det vardagliga", sade en reporter. Ja det gör jag, men det är ju inte odramatiskt att få barn, verkligen inte historiskt sett när det var så många som dog av det. Det handlar ju också om hur vi definierar dramatik, om vad som är den viktiga berättelsen.

Helt ny riktning

Fortsättningen, "Sörja för de sina", är hennes helt färska andra bok i vad som ska bli en trilogi om Maj, konditoribiträdet i Örnsköldsvik, vars liv tog en hel ny riktning i och med graviditeten.

Giftermålet med Tomas har gjort henne till klassresenär och hustru till en nykter alkoholist. Nu kämpar hon med att vara mor utan varken självklar värme och direkthet, tvärtom har hon svårt att knyta an.

-Få kvinnor vill skriva in sig i den berättelsen, det finns så många böcker skrivna av barn som anklagar sin mödrar för att ha varit på det ena eller andra sättet, för att inte ha ammat eller för att ha lämnat bort dem på sjukhus. Men ofta gjorde generationen före det man trodde var det rätta, sedan kommer det nya påbud och så blir det en generationernas tragik.

Vill stanna kvar

I stället för den klassiska feministiska berättelsen om den starka kvinnan som bryter sig loss skriver Kristina Sandberg om hon som kämpar för att vara kvar, hemmafrun vars hårt uppdrivna hushållsperfektionism är ångestframkallande men också lustfylld. Matlagningen fungerar bättre än samlivet, samtidigt som hennes slit tas för givet och aldrig får någon riktig uppskattning.

-Hon vill ju också ta plats, bli sedd för det hon gör, men hon har inget annat sätt att uttrycka det på än genom att städa och laga mat, allt det som man ska göra som kvinna i den här samhällsklassen och generationen.

De motstridiga rösterna i Majs inre blir till en monolog som uttrycker en ständig rädsla för att inte räcka till och en förödande social osäkerhet.

-En sak jag tänker på jättemycket, och som gäller även oss moderna människor, är hur vi hela tiden möter en massa röster som talar om för oss hur vi ska vara, hur man hela tiden hör inre både kritiska och påhejande röster. Det är mammas röst och samhällets, det är kollektiva förmaningar som slår till hela tiden. På så sätt handlar de här böckerna om hur Maj blir till i ett samhälle.