-Vi ärver inte bara våra föräldrars glöd, utan också deras besvikelser och trauman.

Golnaz Hashemzadeh reagerade starkt när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010. Partiet återkom ständigt till att det inte var främlingsfientligt, man ville bara att de som bor i Sverige ska bete sig svenskt. Var det henne man talade om? Född i Iran men uppvuxen i Gustavsberg utanför Stockholm, i en familj som gjort allt för att assimilera sig.

-Under min uppväxt här blev jag så svensk någon kan bli. Om du pratar som en svensk, beter dig som en svensk och tänker som en svensk, men ändå inte räknas som svensk för att du har en annan hårfärg - då faller hela deras idé, säger hon och fortsätter:
-Det räcker inte att du hittar fram till dörren och står och knackar på. De på andra sidan måste vara beredda att öppna också.

Alltid bäst i skolan

I debuten "Hon är inte jag" beskriver hon just det. Huvudpersonen satsar allt för att inte bara vara bra utan bäst, för att ta tillvara alla de möjligheter som föräldrarna aldrig fick; bara för att mötas av läraren som känner sig tvingad att förklara att alla människor inte passar in på den fina skolan, oavsett betyg, och av näringslivstoppar som kallar henne exotisk. Golnaz Hashemzadeh har ändrat och lagt till, men i grunden är det sin egen historia hon berättar, den om att inte höra hemma i vare sig "Blatteland" eller på den fina skolan i Saltsjöbaden som hon bytte till.

Bilden av pappan är nyanserad, men hård. I det längsta tror han att det nya livet i Sverige är fullt av möjligheter, men klarar inte av hustruns depression och längtan tillbaka till kampens Iran. Han pressar sin dotter hårt, för att ge henne allt han inte fick, men också som ett sätt att förverkliga sina egna drömmar. En av dessa var att dottern skulle bli författare - något han inte hann uppleva innan han dog tidigare i år.

-Hade du träffat mig för fem år sedan hade jag varit arg och bitter för det. I dag vet jag varför han gjorde som han gjorde. Han gav mig friheten som vi lämnade Iran för, även om priset var högt.

Kände tillhörighet

Den stenhårda disciplinen gjorde henne till Handels första kvinnliga kårordförande med invandrarbakgrund, och hon beskriver det som en befrielse att börja på elitskolan. För första gången var det bara vad hon presterade som räknades. Men att gå från att ha varit en underdog utan plats till att utses till näringslivets framtidshopp var absurt.

-Jag var ju hela tiden densamma. Jag insåg att inget av det hade med mig som person att göra, jag var bara det andra ville se. Och det gav mig en extrem känsla av tomhet. I hela mitt liv hade jag varit andra människors tolkning.

Löste upp knutar

När Golnaz Hashemzadeh började skriva ner sin historia började en lång inre resa. I jag-form vände och vred hon på allt som hänt. Vad hade till exempel hennes mamma haft för roll?

-Jag fastnade igen och igen. För att komma vidare var jag tvungen att lösa upp knut efter knut. Först när jag skrivit mig igenom alla trauman och började skriva i tredje person, utifrån, så blev det en riktig bok.

I dag känns businesskarriären avlägsen.

-Mitt hjärta blödde för min pappa och allt han gått miste för, jag såg det som min uppgift att rädda honom. Men nu har jag lärt mig att jag inte kan rädda någon annan, den drivkraften har jag inte längre. Jag känner inte heller att jag måste prestera på topp för att förtjäna min plats i samhället.