Förövaren är död men hans ande tar plats, i en pjäs som vill bryta den stora tystnaden.

Testpubliken har redan gråtit floder framför röda scenen på Folkteatern i Göteborg.

Fortsättningen på Thomas Vinterbergs "Festen" drabbar.

I uppföljaren skildras åter den dysfunktionella familj, vars tyranniske överhuvud utsatt sina barn för svåra övergrepp. 9 februari blir det skandinavisk premiär för "Begravelsen" av Vinterberg och Mogens Rukovs. Regi: Vibeke Bjelke.

"Plågsam pjäs"

Folkteaterns nestor Iwar Wiklander gör rollen som patriarken Helge, precis som i "Festen" för nio år sedan. Nu hemsöker han sina anhöriga efter sin egen begravning.

-Det låter hemskt, och det är en plågsam pjäs, säger regissören Vibeke Bjelke. Men ämnet är så viktigt. Samhället måste skärpa blicken och se barn som far illa, också när de råkar komma från en charmant familj. Tystnad är farligt.

Vibeke Bjelke beskriver trots innehållet rep-perioden som fantastisk. Flera av skådespelarna har kunnat kliva direkt in i sina karaktärer från Festen 2003. Som Lena B Nilsson:

-Det har varit skönt ha med Vibeke som ju kan sin "Festen". Och våra tankar om min roll Helene sammanföll precis! Det var intressant att fylla de där tio åren med erfarenheter och försöka förkroppsliga en människa som lever i fullständig förnekelse.

Ångesten äger

Iwar Wiklanders vitklädda gestalt sveper över scenen, med sin vuxne son i krampaktig armkrok. De utför en hispig dans, dricker champagne och drar bisarra skämt. Erik Ståhlbergs mimik är plågad och upprorisk i ett. Ångesten äger varje sekund. En stund senare fylls rummet av skräniga släktingar som skålar och skämtar. Undertonen är aggressiv. Något skaver.

Hur överlever man att konfronteras som förövare och offer, kväll efter kväll på en teaterscen?

-Det gör man inte! Det är helt enkelt en roll, svarar Erik Ståhlberg. Och det finns skäl till att Kristian har blivit till den han är idag, nio år efter Festen. Då var han en hjältefigur, nu kompliceras den bilden. Det tycker jag känns rätt.
-Helge är ju huvudboven i berättelsen, men hans egen bild är en annan, säger Iwar Wiklander. Han har ett okomplicerat förhållande till sina böjelser och anser att det är omgivningen har problem. Psykologer jag pratat med menar att pedofil er sällan vidgår att han faktiskt är pedofil.

Men hur är det att sjunka in i en sådan karaktär? Möter man inte ett motstånd i sig själv?

-Jo, det är klart, men samtidigt gillar ju vi skådespelare utmanande roller.

Gör skillnad

Vibeke Bjelke återkommer till att hon vill skapa teater som gör skillnad. Göran Gillinger som spelar lillebror Michael konstaterar att hon är på god väg:

-Ja, de starka publikreaktionerna har chockat oss lite, faktiskt. Vi är ju fortfarande är så inne i processen.

Hur har den varit?

-När man läser pjäsen är den ju så fruktansvärd, men Vibeke har hindrat oss från att genast dyka ner djupet. Till att börja med har vi fokuserat på det lätta, det komiska. Då blir det mer pin-pointat, Så har jag aldrig jobbat förut, genom att närma sig texten på ett lätt sätt trots att den är mörk.