Ali är en turkisk änkling i Tyskland som övertalar den prostituerade Yeter att flytta in hos honom, givetvis mot betalning. Det här motsätter sig Alis akademikerson Nejat, men accepterar faktum när han får veta att Yeter skickar hem pengarna till Turkiet för att dottern Ayten ska kunna stuidera.

Ett gräl mellan Ali och Yeter får dramatiska konsekvenser och Nejat reser till Turkiet för att söka upp Ayten. Hon i sin tur är i knipa efter att ha deltagit i en demonstration för yttrandefrihet. Ayten flyr hals över huvud till Tyskland för att leta efter sin mor, blir bekant med den lesbiska studentskan Lotte och får tillfälligt tak över huvudet hos Lottes mor Susanna.

Det är runt dessa sex personer filmen rör sig. Eller ska jag skriva dansar. För det här handlar om filmkonst på hög nivå. Fatih Akin ger oss ett klassiskt ödesdrama, som utspelar sig lika mycket i Tyskland som i Turkiet. Berättelsen får bränsle av generationsmotsättningarna.

Regissören väver samman action, politik och kärlek. De olika personernas livsöden flätas in i varandra på ett oförutsägbart sätt, ungefär som i "Babel".

Akin kritiserar traditionella turkiska könsroller, som mannens urgamla "rätt" att äga sin kvinna. Han skildrar aktivister i Istanbul som kräver yttrandefrihet för alla, inklusive kurderna. Filmen diskuterar också EU utifrån olika perspektiv.

Det här görs lågmält reflekterande. En mild humanistisk grundsyn genomsyrar berättandet och det öppna slutet andas försoning.

Skådespeleriet är fantastiskt. Turkiske veteranen Tuncel Kurtiz spelar Ali. En tjurskallig manschauvinist, som till sist får böja sig inför sitt öde. Fassbinderfavoriten Hanna Schygulla gör comeback i rollen som Susanna. Att se hennes nakna sorg på hyresrummet i Istanbul är rent hjärtskärande. Jag gillar också Baki Davrat som den återhållsamme, men alltid mycket närvarande Nejat.

Lägg sen till ett lysande foto och du förstår varför "Vid himlens utkant" är en stor filmupplevelse.