1995 drabbas 43-årige franska tidningsredaktören och trebarnsfadern Jean-Dominque Bauby av en stroke. Hela hans kropp paralyseras förutom hans vänstra öga. Inuti detta "kolli" finns fortfarande samme person. Hjärnan har inte skadats.

Bauby kan kommunicera. Genom att en person rabblar alfatbetet kan han bokstav för bokstav blinka fram det han vill säga. Han blinkar till och med fram sina memoarer. "Fjärilen i glaskupan" handlar om fantasins livskraft. Om människans behov av kommunikation och vad som gör livet värt att leva.

Regissören Julian Schnabel har gjort ett imponerande försök att fånga Jean-Dominque Baubys instängdhet utan att bli filmiskt ointressant. Genom en närgången och lite suddig subjektiv kamera ger Schnabel oss en känsla av hur det är att se världen som Bauby. En värld han bryter upp med fantasiutflykter och återupplevda minnen. Men hela tiden gnager en liten känsla av att varje iscensättning stjäl en bit av min egen fantasi. Att detta oerhört gripande livsöde på något sätt är större än filmen.

Behållningen ligger på så vis i hur mycket man själv "njuter" av att sätta sig in i Baubys situation. Samtidigt finns det delar som fungerar fantastiskt. Filmens allra starkaste scen tillhör Max von Sydow. Han spelar Baubys 92-årige pappa som själv är fången av ålderns krämpor. Samtalet mellan honom och hans än mer instängde son är ett perfekt exempel på när film fungerar som bäst.