Medan kameran sveper över ett öde stepplandskap i Texas hör vi sheriffen Bell (Tommy Lee Jones) drömma sig tillbaka till old times då en sheriff inte ens behövde bära vapen för att bli respekterad. Skillnad mot nu, när ondskan breder ut sig, våldet blir allt råare, knarket florerar och den allmänna moralen är i upplösning. En slags summering av innehållet i detta mörka drama av bröderna Coen.

Det är 1980. Pessimismen breder ut sig i samma takt som inflationen ökar. Småstädernas sunkiga miljöer fylls av kriminella, ungefär som i Coenfilmen “Fargo".Vietnamveteranen och jägaren Moss (Josh Brolin) hamnar av en slump på en öde plats där en knarkuppgörelse har gått fel. Han snor med sig en väska med två miljoner dollar.

Den väskan är också psykopaten Chigurhs (Javier Bardem) efter. Chigurh är ondskan personifierad, mördar med hjälp av en tryckluftsdriven bultpistol, sådana man slaktar boskap med. Bardems bleka ansikte, sneda leende och läskiga 70-talsfrisyr lär dyka upp i mångas mardrömmar.

Moss har pengarna och är van att ta snabba beslut, iskalle Chigur har ett utvecklat spårsinne och de inleder en katt- och råttalek där mycket blod flyter.

Det är inte handlingen i sig utan den kusliga stämningen som gör filmen så speciell. Humorn och ironin som skapade distans i tidigare filmer har man lagt ner. Konversationen är ändå skruvad, smart och mycket Coensk, berättartempot långsamt, fotot suggestivt. Filmmusiken existerar knappt, de mest gastkramande sekvenserna utspelar sig i tystnad.

I denna omoraliska tid visar ändå två personer integritet och moral. Moss hustru Carla Jean (Kelly Macdonald) som in i det sista vägrar att spela med i Chigurhs elaka spel - samt den luttrade, illusionslöse sheriff Bell.

Tommy Lee Jones är biljant i rollen. Bell vill lägga av, men kan han det? Kan vi någonsin sluta att drömma om rättvisa och trygghet?

Slutet är vidöppet. Det känns logiskt för en film som ställer fler frågor än den besvarar. Och som hellre vill oroa än roa. Jag förstår att den kammade hem fyra Oscar.