Jag vet, man ska inte ta på sig felsökarmössan när man går på monsterfilm. Men ändå. Det finns några saker jag vill påpeka.

Allt börjar på en fest där en snubbe, Hud, får i uppdrag att filma festligheterna. Han är först ovillig, men blir övertalad. När New York attackeras av ett extremt elakt monster, fortsätter han att filma. Och filma. Och filma. Ingenting får honom att ta ner kameran. Inte ens en kollapsande bro under hans fötter. Eller vänner som blir skadade eller dör. Eller meterhöga spindlar som anfaller. Hud fortsätter att filma. Det var det ena.

Det andra är att huvudkaraktärerna beter sig som idioter. När en av dem får för sig att han ska rädda sin olyckliga kärlek på andra sidan stan trots att hela USA:s militära informationsmakt skriker ut att alla - verkligen alla - måste lämna Manhattan inom tio minuter. Ja, då följer alla med honom. Så in i helvete mot bättre vetande. Ingen försöker ens invända att "men hörrudu, det är ju ett 50 meter högt monster här som håller på att förstöra hela New York. Skit i Beth nu."

För det tredje har Huds lilla filmkamera typ världens bästa ljudupptagningsförmåga. Bilderna må vara skakiga, korniga och hafsiga. Men ljudet känns långt ned i maggropen. När monstret klampar, skakar salongen.

Listan kan göras mycket längre. Och det märkliga är att det inte gör så mycket. Även om jag sitter där och tänker på allt som inte stämmer, avfärdar jag aldrig det enda som egentligen spelar någon roll: att New York blir anfallet av ett femtiometersmonster som har mjäll bestående av knähöga spindlar som bits och smittar. Det har jag inga problem med.

Tvärtom: det är riktigt spännande. Jag kommer till och med på mig själv med att längta lite efter uppföljaren. (TT Spektra)