“Rikast är den vars nöjen kostar minst" skrev den amerikanska 1800-tals tänkaren Henry David Thoreau. Han gav också uttryck för tanken att de flesta av den moderna människans saker är överflödiga och hindrar oss från att utvecklas. Thoreau är central för berättelsen i "Into the wild".

Filmen bygger på ett verkligt livsöde där unge Chris McCandless överger sitt trygga liv för att leva av naturen i Alaska. Han är uppväxt i ett bråkigt hem där föräldrarna varit mer intresserade av karriär och pengar än livets enkla glädjeämnen. Chris är starkt inspirerad av Thoreau som i sin bok"Skogsliv vid Walden" berättar om hur han levde i avskildhet i två år.

Direkt efter avslutad collegeutbildning börjar Chris vandra genom USA och förbereder sig för sin planerade vistelse i vildmarken. På vägen möter han en rad personer som påverkar, och påverkas av, honom. Det är dessa "sociala" episoder som är filmens styrka. Både när det gäller Sean Penns regi och berättelsens existentiella frågor. Det är i samspelet med andra som Chris McCandless övertygelse blir som mest intressant. Inte minst i relation till att han ute i vildmarken skriver i sin dagbok att sann glädje måste delas med andra.

Många diskussioner kring filmens huvudperson handlar om huruvida han är naiv, sargad och urflippad eller en inspirerande renässansmänniska. Men allt handlar ju egentligen om vad hans aktioner säger oss. Inte vad som egentligen driver honom. Personligen har jag förståelse för Chris vilja att hitta det enkla och det avskilda men kan aldrig förorda det extrema. En insikt som befriande nog även förmedlas i Sean Penns vackert fotade film.

"Into the wild" när tanken att Chris kanske borde ha lärt ännu mer av sin inspirationskälla. Thoreau talade visserligen starkt om att värna om det enkla i naturen men har var aldrig världsfrånvänd. Och kunskap skulle vara anpassad till samtiden. Hur som helst, vad man än tycker om vildmarksliv, livsödena i “Into the wild" är fascinerande.